Jag har tre barn i skolan i 2:an, 6:an och 9:an och den här veckan har det varit utvecklingssamtal för alla tre. I vår skola gör man så att man ger barnen "ledigt" med hemuppgifter, medan lärarna betar av alla samtal på två dagar.

Jag är som vanligt skeptisk till att detta är bättre än hur man gjorde förr, men jag kan ju jobba hemifrån som tur är, så för mig ställer det inte till det så mycket.

Vi hade våra samtal under första dagen och på morgonen andra dagen så hade Sander, vad jag kunde se av böckerna som låg på köksbordet ganska mycket kvar av sina hemuppgifter. Han hade varit med kompisar och sa att de hade gjort dem hemma hos dem, men jag såg inte mycket spår av det i skrivböckerna. När jag sedan under eftermiddagen ringde hem från jobbet för att höra efter så visade det sig att han i stort sett inte gjort en enda hemuppgift. Så jag ställde in fotbollsträningen, åkte hem lite tidigare och sa till Sander att förbereda sig på en pluggkväll. Jag var inte särskilt populär, men han insåg nog ändå att det inte fanns mycket annat val.

Att min son inte fullt ut insett att bra betyg inte kommer utan ansträngning i skolan är mitt fel, jag borde jagat honom mer vad gäller skolarbetet, samtidigt så har man väldigt lite insyn i vad som händer i klassrummet och hur bra eller dåligt det går. Förra terminen blev jag och min fru tagna på sängen då vi två dagar innan omdömena skulle sättas och skolan var slut för terminen fick reda på att min son riskerade att bli underkänd i ett ämne för att han inte lämnat in godkänt på ett arbete  som skulle lämnas in i januari. Det var en sak som vi tog upp under hans utvecklingssamtal, att vi måste få reda på om något är fel mycket tidigare, och dessutom ville vi att min son skulle ta hem mer av vad han gör och har gjort i skolan för att kunna följa upp och bedöma själva.

Ibland när han vid terminsslut tagit hem arbeten så har jag förvånats över den kvalitet som läraren uppenbarligen tycker är ok, för det står inget på arbetena som säger annat och vi har heller inte fått höra något som motsäger att detta skulle vara godkänt. 

Jag har tvingats inse att min son inte är så motiverad att prestera i skolan, och det beror verkligen på motivation, för han är snabb att förstå saker när vi gör läxorna ihop. Jag inser också att när vi har så stora klasser som vi har i vår skola, 26-28 elever i varje klass så kan läraren inte coacha och handleda varje enskild elev. Tid och resurser är begränsade. 

Jag blir därför lite förvånad över hur pedagogiken ser ut i skolan idag. Jag jämför med min skolgång på 80-talet och då gick det mycket ut på att vi hade vår bok i ämnet och ur den berättade läraren, sedan läste vi igenom texten själva samtidigt som vi besvarade instuderingsfrågor. Några veckor senare var det prov på några kapitel och så fortsatte det. Inte mer nydanande eller konstigt än så, men ganska effektivt.

När jag gjorde hemuppgiften som min son hade så slog det mig att han nog inte skulle ha lyckats lösa uppgiften själv. Tolv bilder om Siddhartas liv som han skulle sätta i ordning och skriva bildtexter till, förutom att han skulle färglägga. Till sin hjälp hade han två filmer på youtube. Jag, med min erfarenhet av 12-åriga killar från fotbollsträningar, insåg att detta ligger på för hög nivå för de allra flesta. Jag kom ihåg att läraren på utvecklingssamtalet sagt att det var viktigt att eleven kan samla in kunskap själv, det räcker inte med den kunskap som han har i boken. Visserligen är det väldigt sällan min son har en bok i ämnet, i många ämnen får han bara stenciler. Lärarna förlitar sig på att ungarna ska söka på nätet och hitta kunskap själva, eller hitta vad de letar efter i några hophäftade kopior från olika böcker som de fått. Det är inte tillräckligt strukturerat för de flesta 12-åringar för att de ska fixa det själv enligt min erfarenhet. När det redan är ont om resurser i skolan varför väljer man då en pedagogik som kommer att kräva mer resurser än man har?

Innan man börjar gå måste man lära sig att krypa och det verkar som om dagens skola försöker lära  barnen springa redan i mellanstadiet något jag fick lära mig när jag gick på högskolan. Jag jämför med fotbollen där man är väldigt noga med att man ska lära sig grunderna först och att man ska öva på det som man har lättast för att ta till sig när man är i en viss ålder.

Teknik är en sak som man försöker ”nöta” in i åldern 10-12 år, medan man väntar med spelförståelse och taktik tills barnen är redo.

I skolan verkar man vilja föra resonemang och diskussioner redan innan de lärt sig vad diskussionen eller resonemanget handlar om. Vissa av de ”instuderingsfrågor” som finns i böckerna idag kan man inte hitta svaret på i texten, grunderna för att lösa uppgiften finns inte där. Du måste söka på nätet, innan de ens förstått vad du ska söka efter. Och värre blir det i högstadiet.

Min äldsta dotter lägger ner massvis med tid efter skolan, och jobbar hårt och självständigt, hon fixar det här, men jag vet att jag aldrig gjort det, jag hade lackat ur och tappat intresset. Det är en sak om man inte kan lära ut grunderna för att det saknas resurser, men det värsta är att de inte ens verkar försöka.

Det är inte fel att lära ut på samma sätt som man gjorde på 80-talet, det är den nydanande pedagogiken som misslyckats, det visar resultaten från olika undersökningar om hur skolan ligger till. Man ska inte behöva googla och läsa femton olika texter när man går i sexan, det ska finnas en historiebok som lär ut grunderna. Det är inte fel att nöta in fakta för det är det som till sist ger medvetenhet när man till sist börjar se mönster, när barnen är tillräckligt mogna. Att öva på matte om och om igen kommer att ge förståelse för vad man gjorde när man är redo för nästa steg, och skynda för fort fram lämnar bara de flesta hopplöst efter.

Som det är nu kommer jag att behöva hjälpa min son betydligt mer hemma än jag borde behöva om skolan satsade på att lära ut grunderna på ett effektivt sätt. Nu blir det jag som får lära honom att det inte betyder att han är dålig i skolan, och fånga upp honom så att han lär sig grunderna. Skolan misslyckas med sitt uppdrag därför att de inte låter hur mycket resurser de har styra hur undervisningen går till. Det är inte så att svenska skolbarn blivit sämre, svenska skolan har slutat ge dem chansen och i någon missriktad önskan att skapa självständiga kunskapstörstande och ifrågasättande individer, missat att det tar tid och kräver att de först får en grund att stå på.