Sitter på landet, ute på framsidan under parasol och lyssnar på (o)ljudet från spelande barn och vuxna inne i huset. Samtidigt som det är blå himmel på många ställen kommer små stänk från himlen.

Har aldrig haft så bra uppkoppling på landet förut, det har alltid varit en kamp att hålla mobilen långt ut på bryggkanten för att dra ner senaste nytt från WSOP eller liknande.

Inte så att man kan streama något men ändå, en plupp 4G, vilket ger nästan omedelbar kontakt med omvärlden.

Tyvärr är ju omvärlden inte särskilt sofistikerad. Kollar twitter och fastnar för artikeln som toppar SocialaNyheters lista. ”Rasism och köttätande går hand i hand”. Med en sådan titel är det svårt att ta på allvar.

http://www.metro.se/nyheter/rasism-och-kottatande-gar-hand-i-hand/EVHogv!zSAZCZ5yRVRnk/

I artikeln är det en genusforskare och djurskyddsaktivist som vurmar för djuren och anser att vi inte ska äta dem. Att svenskarna anser att alla asiater är onda för att de äter hundar. Ett märkligt resonemang, tycker jag, tror väldigt få köttätande svenskar missunnar asiater att äta hundar eller ens anser dem speciellt onda p.g.a. av det. Tror att de flesta svenskar däremot skulle tycka att alla som behandlar djur illa i onödan är onda, oavsett ras.

Om hunden vore hållen och slaktad enligt svenska djurhållningsregler och jag själv inte har en personlig relation till hunden, skulle jag själv inte ha några problem med att testa, även om jag nog helst håller mig till gris, ko, eller lamm. Har också full förståelse för att inte alla hundägare har samma inställning och jag skulle nog själv inte göra det till en vana om det fanns alternativ.

Men författaren av artikeln anser att det är fasansfullt att vi kan slakta djur som mat. De har rättigheter som borde tillgodoses. Kanske är sant, men jag vill ändå ha hamburgare till lunch. Jag gillar kött och är ett rovdjur.

Påmindes idag av en släkting här på landet, om Joakim Pirinens tecknade serie ”Gas” där en dam ber gästen att ta lite mer köttfärs och att skona de stackars växterna, hon är nämligen växtälskare. När andra försöker påtvinga mig deras värderingar och regler, och försöker få mig att må dåligt på grund av hur jag lever så blir jag först lite bångstyrig. Vem tror han att han är? Få mig att få dåligt samvete när jag sitter här med min hamburgare (hundburgare)!?!

Men när jag tänker på att djurhållning i stor skala är det enda bevisade sättet att förhindra att öken breder ut sig, utan att ta till konstbevattning, så mår jag lite bättre. Och när jag tänker på alternativet, att odla mer grödor, som enligt senaste rön inte alls är speciellt nyttiga och kanske till stor del ligger bakom den fetmaepidemi som västvärlden drabbats av.

På torsdagen var det dags att se om det fanns något liknande kalifornien i Frankrike. Vi hade hört talas om Hossegor där till och med pensionärerna har surfingbädor under armarna och på bilder på nätet såg det lovande ut. Hossegor ligger c:a 2,5 mil norr om Biarritz och man fick faktiskt känslan av att vara i Kalifornien.

 

Samma typ av bebyggelse och samhälle innan stränderna och stranden var lång och bred. Tyvärr var det samma upplägg som på de andra stränderna att endast en smal del precis vid tornet var tillåtet för bad och det gick ganska höga vågor som slog precis där man skulle gå i så det var inte de långa härliga vågorna att bodysurfa i. Så kan det ju vara i Kalifornien också men då rör man sig till ett parti där det finns sådana vågor, betydligt svårare här.

 

 

Käkade burgare på Vachement Bon som skulle vara bästa burgarstället enligt Tripadvisor, och det stämde. Stället var lite som ett snabbmatsställe, men lite dyrare och det tog ett tag att få burgaren. Lite som på Coronado Island förra året. Verkade som om de förstod engelska ok, men det slutade att vi till sist fick en meny för mycket. Stället hade inte heller en toalett vilket behövs med tre barn speciellt då restauranger inte gärna lånar ut toaletter till andra restaurangers gäster.

Efter Hossegor åkte vi vidare söderut mot Bidart som ligger mellan Biarritz och Saint-Jean de Luz. Där hittade vi en strand som vi läst om skulle vara väldigt vacker och det var den också. Det  ar en bit att gå ner från parkeringen men väldigt vackert.

Väl nere påminde den väldigt mycket om en strand nära San Diego som vi besökte med grannarna för tre år sedan, höga klippor på bägge sidor. Skillnaden var att det var högre vågor, bättre än i Hossegor visserligen, och vi blev ihoptryckta på en smal remsa med hundratals andra badande. Så det gick inte att bodysurfa säkert och till och med att bara glida med vågorna garanterade att man var tvungen att väja för någon annan. Trist, men kanske gör de så för att garantera säkerheten. Det är verkligen rejäl kraft i vågorna.

Vi badade ganska länge ändå innan vi gick upp till baren som låg 100 meter innan stranden, halvägs upp till parkeringen. Barnen tog en glass, Liv en öl och jag en café au lait. Vädret hade hela tiden blivit bättre under eftermiddagen och det var tur att vi fick något i oss innan vi fortsatte upp till bilen.

Vi bestämde att att vi skulle äta roquefortsallad (med äpple och valnötter), så på vägen hem åkte vi förbi E.Leclerc för att fylla på förråden lite. Barnen skulle få tortellini, då de inte var så sugna på sallad, så vi försökte hitta vanlig vispgrädde, men all grädde de hade innehöll emulgeringsmedel och andra E-ämnen. Den med högst fetthalt fick det bli, och den innehöll bara 35% fett. Ser dessutom märklig ut när jag häller den i kaffet. Tycker de har rätt bra utbud annars här, men vissa saker är annorlunda.

Hemma tog Liv och Jakob en tennismatch, det har spelats rätt mycket tennis även om jag avstått då jag inte vågar riskera något just nu. Att ha egen tennisbana är ganska bra, svårt att få till på vår tomt i Enskede bara, och då skulle jag nog prioritera en pool. Kanske kan övertala grannarna att dela en över tomtgränsen.

Efter maten var det sedan några obligatoriska omgångar av spelet Varulvarna i Klågerup, eller deras amerikanska motsvarighet Werewolf. Är ganska kul när man är 11-12 st som är med och spelar.

Dagen efter var det meningen att Jakob, Liv, Cattis och Siri skulle surfa, de skulle åka in tidigt till Grande Plage och boka tid, vilket de också gjorde, men bokningen öppnade inte förrän tio och pga tidvattnet fanns det inga tider förrän klockan sju på kvällen, lite väl sent kanske. De funderade då istället på att ta en tid kl 16.00 dagen efter, men inget bestämdes vilket alltid är en dålig idé. Vi andra anslöt strax innan lunchtid, tog ett bad på det ännu mer trängre området än vanligt, innan det blev lunch.

Vi gick upp längs en väg upp till ett torg där det fanns en massa restauranger. Tyvärr visade det sig vid en koll att alla fått urusla betyg av Tripadvisor, men det var inte läge att gå vidare så det fick bli en av dem ändå. Och återigen hade Tripadvisor rätt, tyvärr. Den franska matlagningen är ju berömd, men det gäller att välja rätt restauranger för deras lägsta nivå ligger några snäpp under den svenska.Jag fick en knappt stekt hamburgare ( och jag är inte kräsen) och servicen var väl inte den bästa. En klassisk turistfälla som slog igen.

Efter lunch bar det ner till stranden igen för ett bad innan vi åkte hem, men jag hoppade över. Det var ett svart bälte med någon sorts alger eller snäckskal som fastnade på alla som badade, inte så fräscht tyckte jag, då hängde jag hellre i skuggan vid Grande Plage Bar.

Att ha egen pool är verkligen guld värt, och tack vare poolen så har nu Signe till slut lärt sig simma efter att ha misströstat på otaliga simskolor runt om på Stockholms badhus. Så nu hoppas det glatt i från trampolinen på det djupa och dyks i vågorna längs atlantkusten.

 

Vi avslutade dagen på ungefär samma sätt som dagen innan, mat hemma, mycket rester som skulle ätas upp, och sedan Varulvarna.

Tyvärr bestämde sig alla för att banga surfning, själv förstår jag inte riktigt varför, hade jag kunnat för min rygg och knän skull hade jag skippat vad som helst för att surfa, men å andra sidan, det är inte riktigt samma grej här i Frankrike. Risken finns att man får en surfinginstruktör som är dålig på engelska, och de hade dessutom tänkt ta en grupplektion med andra, och det tror jag inte alls går att jämföra med vad vi gjorde  förra året, så risken är att de blivit besvikna.

Idag var det ingen vanlig dag, för det var Jakobs födelsedag. Och lite sämre väder, så det blev besöka grottor, med grottmålningar och hela middevitten.  

Vi fick engelska häften att läsa för guidningen var på franska. När man inte längre bara behöver att förstå vägbeskrivningar eller meny inser man ännu mer vad ens fyra i franska är värd. Fyra barn och en tonåring som måste lyssna på långa utläggningar på ett språk som de inte förstår är en utmaning i sig. Grottorna var som tur var underhållande i sig själva.

Halvkassa bilder eftersom det rådde fotoförbud i grottan (copyrightskäl) som jag bröt mot mest för att fånga lite av stämningen. Efter grottan blev det den obligatoriska glassen innan vi åkte och tog lunch.

Lunchen var nog den bästa hittills, svårt att beställa som vanligt, men då vi var ute på riktiga landsbygden blev det också mycket billigare än i t.ex. Biarritz. Tog en Tournedo Rossini med Foie gras på toppen, riktig höjdare.

 

Vi åkte sedan hemåt via byn Espelette där områdets peppar kommer ifrån, de torkar den på husväggarna i byn.

 

Vi chillade innan vi åkte till Saint-Jean de Luz och käkade middag på en riktigt bra och åter igen billig restaurang (tack tripadvisor) Bodega Koko

 

Fick sedan en lektion i att ta selfie av mina barn, de hade väldigt roligt och jag själv såg bara mer och mer galen ut för varje foto vi tog

 

 

 

 

 

För att kompensera för det lite misslyckade badet dagen innan på Plage d'Erromardie tog vi en ny tur till Biarritz och Grande Plage dagen efter. Rejäla vågor men till skillnad från Kalifornien får man bara bada på en minimal remsa på stranden, går man utanför så viftas det och visslas. Tänk er en stor strand där man bara får utnyttja en knapp fjärdedel att bada på. Det blev ganska trångt och lite farligt sent på eftermiddagen. De har sitt eget lilla sätt att arrangera det hela fransmännen.

Å andra sidan undrade man ibland om det var värt vad det måste ha kostat att ha bevakning på flera mil sandstrand där det ibland inte var en människa, som de gör i USA. Två extremer på skalan.

 

En annan skillnad mellan Frankrike och USA är vilka fåglar som springer runt på stranden. I Kalifornien är det fiskmåsar man måste ha koll på, här är det duvor. På bilden syns de franska livräddarna i sitt flyttbara torn.

 

Hemmakväll i huset efter en mastig dag på stranden och en aningen billigare lunch än förra gången. Fick lära oss att Taloa i Baskien är ungefär samma sak som Crêpe i resten av Frankrike.

 

Försöker följa WSOP härifrån franska landsbygden, går sådär, nätet är ibland obefintligt och oftast opålitligt, väldigt nyttigt.

Tar mina promenader på morgonen och gör mina ryggövningar, det verkar funka, det känns bättre. Samtidigt lyssnar jag på allsköns podcasts från WSOP och ljudböcker vilket ökar suget. Ser redan fram emot nästa år.

Igår lyssnade jag också på Koivu och Egons senaste podcast, lite svårt då den lagts ut på någon ny ström, men det gick till sist.

Håller inte med om flera saker, att de t.ex. verkar ta så lätt på Brian Hastings och vad han gjort, både denna gång och förra gången, de verkar ha missförstått lite.

Tog min dagliga 40 minuters promenad och gjorde mina övningar, och avslutade med ett dopp i poolen. Skyndade mig sedan upp, nu borde alla vara klara att åka men det tog ytterligare 45 minuter innan vi kunde låsa ytterdörren och komma iväg.

Spelade ju inte så stor roll, vi hade egentligen ingen tid att passa. Karavanen rullade ut på motorvägen och redan vid andra betalstationen ( finns en hel del i Frankrike och Spanien längs motorvägen) hade vi blivit av med de andra. Vi körde så långsamt vi kunde för att vänta in, till sist var vi övertygade om att de andra måste kört om oss. Men efter en kort telefonkontakt visade det sig att de på något underligt sätt låg bakom. Vi bestämde oss för att inte vänte utan körde vidare på perfekta vägar till Bilbao, tog knappt 90 minuter.

När vi kom in i staden kom vi rakt in via bron bredvid Guggenheimmuséet, och jag tror inte jag sett en coolare byggnad, möjligtvis är Sagrada Famillia i Barcelona strået vassare. Vi svängde ner, körde förbi den blomsterklädda valpen och rullade rakt ner i ett parkeringshus 100m från muséet.

Muséebesöket var riktigt bra, lagom mycket, uppdelat i två delar. Vi tog lunch i halvlek och inte ens den sura spanska tanten bakom disken på muséebaren kunde spoliera de goda pinxtos vi fick. Helt ok billigt och fräscht. Tyckte att Jeff Koontz var riktigt bra, var inte riktigt lika förtjust i Basqiuat. En annan höjdare var spindeln utanför muséet av Louise Bourgeois. Lägg märke till att Sander blev på bättre humör ju längre dagen led.

 

Efter muséet gav de andra upp och åkte hemåt medan jag och Liv, plus tjejerna stannade kvar i Bilbao och tog tunnelbanan till gamla stan, det var ganska dött, fel tid och en söndag, men vi fick i oss lite mer pinxtos och sen blev det lite glass på vägen tillbaka till tunnelbanan.

 

På vägen hem hade fransoserna valt att smälla upp koner för att man inte skulle kunna svänga där vi behövde svänga av, men glömt att sätta upp skyltar var man  skulle åka istället så det blev en extra omgång motorväg och vägtullar på vägen hem.

 

Dagen efter blev en slappare dag, bättre väder, vi hängde hemma, badade i poolen, spelade tennis. På eftermiddagen tog vi en tur till en strand i närheten som skulle vara en av surfarnas favoriter, men vi hade dålig koll på tidvattnet och denna strand var ingen höjdare vid lågvatten. Vi spenderade kvällen i Saint-Jean de Luz, åt på en bra restaurang enligt Tripadvisor, och sajten hade rätt, ingen kulinarisk höjdare kanske, men bra service och en trevlig kväll.

Så var det dags att resa iväg till Biarritz, vågsurfarnas Mecka vid franska Atlantkusten. Anledningen till att vi ville hit är just vågsurfningsbiten, men eftersom min rygg är som den är just nu lär det tyvärr inte bli tillfälle. Men gillar vi platsen så kanske det blir av någon annan gång, det är ju lite närmare än USAs västkust.

Vi och Livs del av släkten har hyrt ett hus utanför Saint-Jean de Luz, 3km från dess stränder och 12 km utanför Biarritz. Vi skulle landa vid 19.30 och möta upp husets ägare på flygplatsen konstigt nog (allt enligt svärmor Margareta), men när vi landat och hade hämtat ut våra hyrbilar, fick vi ett SMS från svärmor, som skulle anlända dagen efter, att ägaren var på väg och skulle vara där 21.00. Dryg väntan och när klockan passerat 21 fick vi till sist tag på ägaren och det visade sig att det skett ett missförstånd, han väntade vid huset.

Så in i bilarna, och iväg mot skibojderna. Adressen med det gatunumret fanns inte på kartan i GPS:en, så vi tog närmast möjliga, vilket startade en timmes långt letande efter detta hus, som vi till sist lyckades lokalisera med hjälp av Google Maps. Tyvärr blev det ytterligare letande på den nedsläckta, mörka franska landsbygden innan vi faktiskt hittade infarten till huset.

Huset kan väl sammanfattas som stort, med lantlig charm, ganska slitet och inte superstädat när vi kom. Men det vägdes upp av en fantastisk pool och tennisbana. Ägaren jämförde oss sedan med japaner när vi som väluppfostrade svenskar tog av oss skorna i hallen, han skrockade lite lätt. Vi har lärt oss sedan dess. Stort och gott om sovrum tog det ett tag innan vi fördelat sängarna på bästa sätt, så det blev en sen natt.

 

 

 

 

 

 

Dagen efter skulle vi dessutom upp tidigt, handla frukost och sedan skynda oss till flygplatsen där vi skulle hjälpa svärmor att få ut sin bil från Ryan Air och Hertz. Som väntat gick det åt pipan. Det var på vägen dit som vi fick vi vår första egentliga kontakt med franska bilförare. Liv kör bilen och det är en smal väg, vi har en stor bil. Vi ser en mötande bil en bit fram, både jag och Liv konstaterar snabbt var på sitt håll att det finns två ställen att mötas på där det finns nog plats. Vi rullar framåt och tror att även den franska föraren ska ha dragit samma slutsats men icke. Han kör snabbt förbi bägge platserna och vi möts på vägens smalaste plats. Han suckar och ser allmänt irriterad ut trots att han satt sig själv i denna situation.

Till slut efter lite dikeskörning lyckas vi ta oss förbi (han vägrar naturligtvis backa två meter, han är ju fransman). Vi har också upptäckt att 30 km/h på smala vägar antagligen är en rekommendation som fransmännen gärna dubblar trots slingrande vägar alla skärgården i Norrtälje.

Men åter till hyrbilsuthämtandet.Fransmännen är lika smidiga som en elefant i en porslinsbutik och lika charmiga som en skällande terrier. Står det att det ska vara försteföraren som bokar och slänger upp depositionen så står det så. Det går inte bara att flytta över bokningen på någon annan som står där med kreditkort och körkort. I sak har de rätt, men det hade gått att lösa med lite god vilja, vilket var något de inte hade speciellt mycket av. Så det slutade med att vi gav fingret åt Hertz och gick och hyrde lika billigt på Alamo 10 m längre bort efter en bortkastad förmiddag. Det var också här jag försökte få min första Café au Lait, men mer om det senare.

På eftermiddagen åkte vi ner och tog ett snabbt bad i Saint-Jean de Luz, fina stränder utan vågor, för att sedan köpa på oss mat inför kvällens grillning.

 

Det franska storvaruhuset E.Leclerc har hur mycket saker som helst, t.ex. en hel hylla med olika ankleverprodukter, och det är först i kassan märker man av det speciella franska kynnet. Istället för att börja slå in varorna måste man först tömma hela innehållet, vilket skulle få en svensk kassörska att kasta dödande blickar, men den franska kassörskan sitter tyst, utan att säga ett knyst tills vi frågar varför hon inte börjar. Då gestikulerar hon att allt ska upp först. När allt är uppe tar det lång tid, glöm inte att ha med egna kassar, det säljs bara dyra plastväskor på plats ( någon sorts miljötänk, fast det inte stämmer in med resten av utbudet och känslan?) Överlag så är fransmännen lika dåliga på engelska som vi är på franska och infriar alla våra fördomar om att inte vilja försöka förstå om man inte pratar franska.

Väl hemma fick jag äntligen korka upp min flaska rödvin, införstådd med varför det anses vara nyttigt med minst ett glas rödvin om dagen i det här landet, för att leva här helt nykter frestar på.   Andra dagen skulle bli rekordvarm så vi bestämde oss för att åka till Biarritz och Grand Plage, vi bestämde kl 09.30 och kom iväg vid 10.15. Det finns fördelar och nackdelar med att resa med stora tjocka släkten. Blev en aning irriterad, men bestämde mig för att ta nästa bestämda tid med en nypa salt och lite större tålamod. Väl nere vid stranden fanns ett perfekt parkeringshus med gott om plats och vi var snabbt i vattnet. 23-24 grader varmt och nästan lika bra vågor som vid vilken kalifornisk strand som helst, men en betydligt mindre strand. Skillnaden är att det fanns rejält med matställen i närheten, vilket inte alltid är fallet i Kalifornien. Vi badade, jag fick min Café au Lait efter mycket om och men, ungefär samma upplevelse som jag hade när jag beställde vid flygplatsen. Ibland undrar man om de medvetet missdförstår eller om de bara är korkade. Beställde "a partir" men fick först bara en dubbel espresso i min pappersmugg, de vet alltså inte vad au Lait betyder? Fick be dem hälla på mjölk i efterhand "AU LAIT!" Och allt detta går naturligtvis i snigelfart. Men jag ler och ser glad ut, svensk som jag är, och får sedan höra av Liv att de gjorde nästan exakt likadant när hon beställde au Lait.

 

Ganska snart blev det dags för lunch och efter stort palaver valdes det i särklass dyraste stället på Grand Plage. Helt ok service, helt ok mat, men på slutet när hovmästern skulle ta betalt insisterade han på att jag skulle mata in min pinkod trots att jag upprepade gånger sa att jag inte hade pinkod till det kortet. Tills slut fick jag använda mitt Visa, med PIN och så blev de utan dricks. Där och då hade jag lust att hålla med i Zlatans uttalande om landet. Bestämde mig också för att nästa gång vara lika envis som en fransman och vägra betala om de inte låter mig signera istället. Ni får väl läsa senare i bloggen om hur det gick.

Ytterligare ett bad och sedan hem för att äta middag och bada lite i poolen, det blev en tidig kväll då de flesta var väldigt trötta. Dagen efter skulle vi åka till Guggenheimmuséet i Bilbao, en ny tid bestämdes, gissa hur det gick? Frankrike är ett härligt land, men är fortfarande lite ambivalent vad det gäller fransmännen, vi får väl se hur Norra Spanien står sig. Fortsättning följer.....

När Viktor Blom hade sin storhetstid på Full Tilt som Isildur1 körde han över de flesta amerikanska proffsen, något de inte såg med blida ögon på. Två av dessa proffs, Brian Townsend och Cole South gick så långt att de köpte handhistorik och tillsammans med Hastings la de sig i bakhåll och vann 4 miljoner dollar av Isildur1.

Det var mycket diskussion om huruvida detta var ok, då Hastings var den som spelade, medan det var Townsend som tydligen stod för handhistoriken. Naturligtvis var det inte ok och tycker att vad Isildur1 sa i en intervju var ganska talande:

"-I think they were angle-shooting, and cowards. One time I remember playing Cole South in a 300-600 game and I was so tilted that I was 3-betting every hand. And he was up and suddenly he quits! I said, “wtf?” He says sorry, he has to go. I thought to myself wtf is he doing? Then, seconds later, Hastings sits down (laughs). They were probably sitting next to each other! Then he beat me for $4.5 million."

Nu har Brian Hatings återigen visat att han inte är att lita på. Han har tydligen köpt ett irländskt konto "NoelHayes" och spelat på det via VPN från Florida, bl.a mot Viktor Blom. Han tog sig dessutom till ett finalbord under SCOOP med det nicket, vilket avslöjades av David Baker på twitter.

"So after I FT’d the SCOOP 2k a bunch of well known pros messaged me telling me @brianchastings was behind the NoelHayes account on Stars"

— David Baker (@DMBakes) June 21, 2015

Det visar sig många proffs kände till att Hastings spelade på detta konto, men hållit detta för sig själva, antagligen för att behålla informationsövertaget och för att även i fortsättningen anses "pålitliga" nog att få ta del av sådan information. Flera av dessa proffs är med i Pokerstars stall.

Det som är märkligt är att Hastings själv inte riktigt tycker att han gjort något fel, det här skriver han på 2+2:

"All,

I have been following the thread some but been very busy this summer playing the WSOP. I’m aware of the allegations, but at this time I have nothing to add to the conversation publicly. I stopped caring what strangers on the internet said or thought about me many years ago; otherwise I probably would’ve jumped off the deep end by now. What I do care about is something like this being a major story in the poker world at a time in which the WSOP is in full force and we should be trying to promote and grow the game of poker, rather than drag it through the mud. Think what you want about me, but one thing I have in common with most people reading this is that we love the game of poker and want to be able to play it freely in the comfort of our own homes. I’m moving back to PA soon to play 400/800 mix live and be closer to Sonya’s and my parents, and state regulation of online poker would be a nice cherry on top.

I think especially those of us who are professional poker players should be taking steps to try to promote and grow the game, rather than feeling sorry for themselves because Cardrunners was founded, Black Friday happened, everybody is too good now, etc. With enough hard work, I truly believe that just about anyone (at least anyone smart enough to be browsing 2+2) can make a living playing poker in 2015. I think it’s unfortunate that certain people have been on bad runs and choose to take their frustrations out outwardly rather than by trying to self improve, but I get it, it’s certainly not always easy. I did not turn a profit in 2 of the previous 3 years, but with an improved mindset, an amazing woman in my life, and a strong work ethic, I’ve gotten my game back to where it needs to be.

This will be my last post in this thread. If you’d like to discuss further with me I’m just a PM away.

Brian"

Som man direkt förstår, att när någon skriver att det är hans eller hennes absolut sista inlägg i tråden, så är det sällan det. Han skriver senare:

“I find it ironic that so many of you have such a strong opinion of me yet not a single one of you have shot me a PM yet. We can debate morality all you want, but there’s a real sociopathic element of posting nasty things to the world while at the same time being unwilling to have a real conversation about the topic. I get the mob mentality to pile on and hate on one who is more successful than the mobsters, but just realize that in an adult world more problems are solved through real conversation than by blind hatred.

I’ve tried to give back to the 2+2 community and the poker community for many years, I’ve never turned someone down when they’ve asked for advice about poker strategy or whatever. It’s unfortunate that many of you don’t really understand or care about that. I’ve been on 2+2 for many years now, and I’ve learned a lot from this site, but I can’t imagine myself continuing to try to give back publicly to a group of people who just don’t get it (not talking about all of you, but seemingly the majority). Those who have made a real effort to get to know me are aware of who I am, and that’s what matters. So from my perspective, it makes more sense to give back by helping these people than to post strategy advice on a forum. And like I said, I’m very good at replying to PMs.”

Lite av en Åsa Romson eller?

Sedan är han arg på Baker för att han avslöjat honom, det här skrivs i ett privat meddelande till Baker:

“The path you’re going on by making this a big public ordeal hurts many parties more than it hurts me. On a macro level, you’re creating a ton of awful PR for the game of poker, which we both love and would love to be able to play in the comfort of our own homes in the country we were born in. This kind of PR is very bad for the future regulation in the USA in the online poker industry, it just adds to the shady rep of online poker.

“Making this the biggest story of WSOP at a time when the WSOP itself is losing its way and poker in America is at a crucial tipping point is just bad for the future of the game.”

Så det är bättre att mörka fusk så att onlinepoker inte får dåligt rykte? Ett rykte som den verkar förtjäna, åtminstone på högre nivåer bland proffs. Den killen är verkligen ute och cyklar.

Just vid den här tiden på året brukar lusten att åka till Las Vegas vara som störst. Många jag känner är antingen där redan, andra åker veckan som kommer. World Series of Poker lockar, VM i poker med tusentals spelare sittandes vid över tusen pokerbord. Känslan när man kommer in i Amazon Room och hör ljudet från markerna är svår att slå. Har spelat några VM-deltävlingar under de fem gånger jag besökt staden och det är något speciellt.

I år bestämde jag mig tidigt för att inte åka dit, har inte försökt kvala en enda gång. Vet inte om det är bra värde att försöka kvala till WSOP Main Event på nätet, sista kvalet är fullt av proffs och turneringselit, även om första rundorna är väldigt bra värde.  Egentligen är det live-kvalen man ska spela, på plats i Las Vegas, där finns det i särklass svagaste fältet jag spelat mot i ett kval till en så stor turnering.

Redan nu har jag börjat planera för nästa år då det blir Las Vegas igen. Förhoppningsvis har dollarn sjunkit igen till dess för jag planerar 4-5 veckors vistelse i USA. Våra grannar ska antagligen dit och bara veckan i Tucson med dem förra året var värd att åka för och jag hoppas vi träffar fler gamla bekanta på plats i USA. Vi lär försöka utnyttja grannarnas gästfrihet igen, och hitta nya platser i öknen att utforska. En tid vid kusten i Kalifornien lär också hinnas med

Fram till dess får jag följa Mattias Anderssons framfart i år. Han bloggar just nu på Superbloggen, och blandar in gamla upplevelser med nya i en perfekt blandning för oss som drömmer om Vegas.

Här är en länk till senaste inlägget, del 11 i serien som lär bli bra mycket längre:

http://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/06/my-las-vegas-story-del-11/

Jag saknar känslan av att jetlaggad vakna alldeles för tidigt och ge mig ut själv i värmen på upptäcktsfärd. Jag saknar att ha ett oändligt smörgåsbord av poker att välja från, jag saknar att stå i kö på förmiddagen och kallprata med amerikaner i förhoppning om att få tag i biljetter till Cirque de Soleil till halva priset. Nästa är blir det garanterat Love igen.

Det närmsta jag kan komma Las Vegas känslan är Mattias bloggar. Andra vänner som är där på plats är dybban och Andreas Johansson. Var för sent ute att köpa procent av Andreas, han lär göra bra ifrån sig i Omaha och det ska bli sjukt spännande att följa ändå. Får se om dybban fått ut sina pengar från tredjeplatsen i Sunday Million och lever highroller-livet på The Strip, eller om det blir Ove som regerar. En del bloggar hoppas jag på åtminstone.

Men åter till Mattias. Nu skriver han en ny serie om gamla och nya upplevelser, men han bloggade också för 7 år sedan och hans blogg är värd att läsa om från 2008 och framåt, en hel del saker som han utelämnar i sina nya inlägg.  Den börjar i mars 2008....

http://vegas2008.blogg.se/2008/march/

Själv sitter jag hemma och pluggar poker på längden och på tvären, läser bloggar och söker flygbiljetter och boende till nästa år. Jag längtar redan.

När jag inte drömmer om Vegas så längtar jag till Kalifornien, då minns jag min och familjens rundresor där genom bloggen, finns en del tips för andra också, dels vad man ska undvika men mest vad man inte får missa:

Cali-Nevada-Arizona 2014:

http://rosjon.blogg.se/2014/july/

California - Nevada 2012:

http://rosjon.blogg.se/2012/june/