Läste denna tråd på pokerforum.nu och började fundera generellt på om det är en bra affär att köpa andelar med markup, och vad en rimlig markup i så fall är.
Tråden är skriven av en bevisat duktig spelare online, mindre bevisat live enligt egen utsago "nog minplus lifetime", och jag har inga synpunkter på just hans begärda markup, använder det enbart som ett exempel att diskutera kring.
Markup innebär att man betalar mer för en andel i en spelare eftersom han har en fördel gentemot resten av fältet.
Med 25% markup betyder det att spelaren tycker att han har 1,25 gånger större chans än en medelspelare att vinna. Så om fältet är 1000 personer stort så istället för att ha en promilles chans så har han 1,25 promilles chans.
Jag kollade också på ROI. Ett riktvärde skulle ju kunna vara att för att vara värd 1,25 ggr markup så borde personen ifråga ha en ROI på 25%. Online är det ofta inget problem att få fram hyfsat säkra siffror med tanke på mängden spelade turneringar man hinner spela på kort tid, men live är det få som faktiskt har så många turneringar under bältet att man kan säga att de har en säker siffra på sin ROI.
Det är ju absolut en bra affär för spelaren som säljer andelar, han minskar sin egen risk och om han säljer 80% av sin turnering så har han själv 20% av sig själv gratis. Som att frirulla en €1k turnering.
För den som köper andelen så är fördelen inte lika uppenbar. Då menar jag mest för att det är svårt att avgöra om 1,25 är en korrekt markup eller ej. Och om man jämför med andra sätt att få andelar av andra så är det också tveksamt. Normalt innan en turnering kanske man byter 5-10% med någon annan spelare och då är det sällan mot någon form av markup, utan det handlar enbart om att sprida risken.
Frågan jag ställer mig är om det är värt att satsa t.ex. €331 för en andel med det nominella värdet €265 istället för att själv spela en €331 turnering. Jämför man med det så måste den spelare jag köper andel av till en markup på 1,25 vara 25% bättre än jag själv i en online turnering för att det ska vara värt det.
Då bortser jag från det extravärde man får när man railar turneringen i form av spänning eftersom man själv har en andel. Men min slutsats är ändå, att det sällan finns ekonomiskt värde att köpa andelar till hög markup. Det handlar nog snarare i så fall om att göra en kompis en tjänst, samtidigt som man har en liten chans att tjäna lite på det.
Äntligen fredag, lunch med plusmeny på den persiska restaurangen http://shahrzad.se/, bra mat om än en aning dyrare än en vanlig lunch. Men så ingår det förrätt också.
Då vi vanligtvis drar kort om vem som ska betala lunchen och att jag har lika mycket tur som vid flippar vid pokerbordet brukar det inte bli så farligt i längden. Men idag var turen inte på min sida så jag fick ta notan.
Efter några timmars jobb till och en hisnande cykelfärd hemåt i regnet fick jag äntligen hälla upp en LCHF- Sangria. Riktiga purister skulle aldrig kalla den det, men jag behöver en bra ursäkt och visserligen kan jag väl inte kalla den High Fat, men Low Carb iaf, rött vin, fanta zero och konjak. Tar man lite mandlar till också så funkar det.
Sitter och funderar lite på senaste podcastavsnittet av Koivu och Egon igår kväll:
Det var bl.a. intervju med Flugan som han heter på SvS, okocha som han heter på pf.nu. Tydligen har han blivit folkkär på SvS precis som Koivu var för nåt år sedan:)?!
Tror det var lite fel ordval, men vad vet jag, själv vet jag att jag aldrig varit folkkär, snarare ökänd på SvS.
Så fort jag hör/ ser Flugans nick tänker jag alltid på ”Ibland är man Flugan, ibland är man vindrutan”, en flugifiering utförd av Betongbarn där han antagligen utgick från dess engelska motsvarighet ”Sometimes you're the bug, sometimes you're the windshield ”.
Flugan är också den som hetast önskat sig min sågning av ICM, gissningsvis för att han hoppas på ett magplask. O ye, of little faith.
Tydligen har Flugan gått över till att enbart spela turneringar från att primärt ha varit en cashgamespelare. Själv blev jag oftast glad när Flugan satt på samma bord som mig så jag kunde idka flugfiske:) Han hade tendens till samma läcka som många andra cashgamespelare har ,de synar mycket med grunda stackar, och det verkar som om det tar emot att stoppa in hela stacken ibland. Han har garanterat bättrat sig på sistone.
Annat jag la märke till i podcasten var att de ville credda Tureniecs deltagande i en €100 superturbo under senaste EPT:n i Barcelona. Ibland går Tureniec på gatorna som en vanlig man....
Väldigt mycket EPT-snack, och visst önskar jag att jag var där, men ibland måste rosjon gå till jobbet som en vanlig man....
Nästa gång kanske man ska skippa Malta på hösten och satsa på att kvala till Barcelona, kanske inte EPT:n men åtminstone Estrella. Barcelona är ju en otrolig stad, men jag gissar att de flesta pokerspelare håller sig runt casinot och missar La Sagrada Família och Parc Güell. Dit har jag alltid velat ta min fru och mina barn sen jag var där själv, de sevärdheterna får man inte missa om man är där. Är man Barcelonafan så vill man ju gärna se en match på Camp Nou också.
Sitter just nu och spelar pokerallsvenskan, vårt lag ligger bra till, med risk för att jinxa. Lagpoker kanske vore något att testa live, där alla fick sitta med smartphones och diskutera taktik.
Kollar samtidigt på deckarserien Broadchurch, första gången på evigheter som jag kollar en serie på TV:n och inte laddat ner den från nätet. Sjukt bra serie.
I min strävan efter mer motion på mindre tid så har jag nu äntligen skaffat nya bromsar på cykeln och börjat cykla genom stan till jobbet.
Just nu, i slutet av sommaren, är det massor med folk som cyklar. Det är så mycket folk att det är cykelköer på Götgatan, och vid slussen hinner inte alla som väntar över på grönt ljus innan det hinner bli rött igen. Det är drivor med cyklister. Och dårar. Som tycker att bara för att de har en racer och nya cykelkläder kan cykla hur fort som helst. Oavsett hur trångt det är.
Och visst vill jag själv komma fort fram. Men jag är inte dum heller.
Hann med en runda på gymmet också där det redan börjat tunna ut igen efter förra veckans anstormning. Lite uppmuntrande då det antagligen tyder på att även cyklisterna blir lite färre snart, så fort det blir lite kallare och lite blötare.
Jaha, 22:a plats blev det för mig, men vi har flera spelare kvar. Tidig kväll, skönt för en gångs skull.
Första blogginlägget på ett tag som inte speglas på poker.se, och det tog inte lång tid innan allt försvann som Lapproffe var snabb att påpeka. Nu var det på min egen begäran som Valterego tog bort mig, och jag tyckte han skötte det föredömligt, som om jag aldrig varit där.
Fick också tredjeplatsen på Dra-ute listan för att jag slutade:
Som det påpekas så har min blogg ofta fått kritik för att den är för personlig för att speglas på en pokersajt, men jag fortsätter att skriva det jag känner för.
Jag tycker inte heller att pokersveriges Uppdrag Granskning är en så bra beskrivning heller, men jag lägger gärna näsan i blöt när jag tycker att något är fel. Att jag är fyrkantig får jag väl skylla på mitt andra jobb här i livet, som yrkesofficer.
Ärligt talat var jag nog en ganska dålig soldat, hösnuva och inte i överdrivet bra form, och mina motiv var kanske inte helt ärliga. Att bli officer var inte mitt kall.
Jag visste ju att på min tid fick man en bra utbildning och dessutom tjänade man väldigt bra första året när man var på yrkesofficershögskolan. 100 000 kronors-klubben kallade man det då i början på nittiotalet eftersom väldigt många lämnade utbildningen med 100 000kr på bankontot sittandes i en porche.
Jag hade inte ens körkort, men fick utbildningen betald av armén, så jag hoppade porchen och pengarna de festade jag till stor del bort under mitt år i Göteborg, men en del sponsrade min utbildning i Kiruna senare.
Där fick jag bejaka min nördiga sida tillsammans med andra likasinnade när jag pluggade till rymdingenjör, och sedan hade jag ju turen att träffa min blivande fru där. Jag satsade på mjukvarudelen av rymdraketsbyggandet och det var där jag började lära mig att leta efter fel.
Det visade sig att det var det jag var bra på, att leta fel och att motbevisa förutfattade meningar, och det är grunden jag byggt min yrkeskarriär på tillsammans med en enastående förmåga att verkligen bli besatt av det jag tycker är roligt för stunden, på gott och på ont. Ibland är det vettiga saker som upptar min tid, ibland är det helt meningslösa.
Poker har tagit upp ganska mycket av min tid de senaste åtta åren, det var något jag blev besatt av och har varit lite av och till, även om det nu inte alls är lika mycket. Men jag lär skriva lika mycket om det nu som innan, trots att jag inte speglas på en pokersajt längre. Jag ska till slut ta tag i en av mina pet peeves, nämligen denna övertro till den pokermatematik som framförs i viss pokerlitteratur. Vissa av de modeller som författarna och många andra för fram som sanningen är verkligen tveksamt att man kan använda som facit, vilket många är väldigt förtjusta i att göra.
Väldigt få som förespråkar dessa modeller och teorier använder dem själva, de är oftast alldeles för enkla och okomplicerade för att kunna ge några svar på exempel från verkligheten.
Dessa modeller är snarare intressanta att studera som ett sätt att förstå en del grundprinciper, det kan öka förståelsen för vad för faktorer som spelar in när en pokerhand spelas, men de är inget facit och inte ens de pokerspelare som anses som mer matematiska i sin inställning till spelet är det i verkligent i någon större utsträckning. Jag hoppas kunna återkomma till detta inom en snar framtid.
Jag har bestämt mig för att inte låta min blogg speglas på poker.se längre. Min blogg har speglats där/här sedan mars 2011, i nästan två och ett halvt år.
Jag blev kontaktad av ValterEgo som sa att han gillade min blogg och undrade om jag kunde tänka mig att publiceras även på poker.se. Jag undrade lite om jag verkligen skulle passa in där, men han lugnade mig och sa att de ville ha mixen och det tycker jag att jag levererat.
Att ha varit "Proffsbloggare" på poker.se har väl inte alltid känts helt bekvämt, dels för att när jag började speglas spelade jag inte på heltid längre och jag har aldrig sett mig som ett pokerproffs. Anledningen till att rubriken är just proffsbloggare har dock historiska skäl och är kanske inte så sann längre även om fler proffs börjat blogga där, som Snusarn, Bussman och Team 3000.
Nu lämnar jag över utrymmet till dem, med förhoppningen att deras medrigg försvinner, för deras inläggsfrekvens verkar hänga samman med hur bra det går med pokerspelandet, och det har uppenbarligen gått alldeles för bra på sistone.
Jag tappar antagligen en del läsare på detta sätt, men jag hoppas naturligtvis att det stora flertalet fortfarande ska orka följa vad jag skriver.
Jag kommer att fortsätta att lägga näsan i blöt där folk inte tycker den hör hemma, jag kommer fortsätta att vara fyrkantig och envis mot spelsajter som jag tycker sköter sig dåligt, och företeelser som jag avskyr, oavsett hur präktig jag uppfattas som. Jag kommer att fortsätta med tråkiga inlägg om mina barn och fru, för mig är de fortfarande de roligaste att läsa nu flera år senare.
För er som vill fortsätta att följa min blogg så får ni numera ta er till originalbloggen på adressen http://rosjon.blogg.se.
Första veckan tillbaka på jobbet, eller egentligen inte. För min yngsta dotter har börjat skolan, och har gått bara några timmar per dag de första dagarna så det första jag fick göra efter semestern var att fråga om jag kunde jobba hemifrån ett par dagar.
Funkade väl ganska bra när det också var första fotbollsträningen och jag var lite ringrostig, så behövde förbereda mig lite mer än vanligt.
På torsdagen var det då allt skulle bli mer som vanligt, Jag skulle jobba, ha ett privat möte på eftermiddagen, sedan var det styrelsemöte, mormor skulle hämta barnen och ge dem mat, för efter styrelsemötet var det dags för första föräldramötet med Signes nya klass.
Vet att min fru tycker det är viktigt att vi känner alla föräldrarna i klassen så att det blir enklare sen när barnen blir äldre och det blir problem ( för det blir det, oavsett storlek), men jag växte upp i ett litet samhälle, och enda gången jag kommer ihåg att mina föräldrar var där var när min mamma var och hjälpte till med julpyssel som vi sedan sålde för att få pengar till klassresan. Inga soppkvällar eller liknande som är så populärt här i storstan. Eller så är det bara en ny tid, precis som när man inte vågar låta barnen röra sig fritt utan följer dem överallt. Inte hade mina föräldrar koll på vad jag gjorde, så länge jag kom hem till middagen. Numera har man järnkoll. För att sammanfatta såg jag inte fram emot föräldramötet, jag har gjort det några gånger nu och nyhetens behag är borta.
Men min yngsta ställde allt på ända genom att få ont i magen. Första mötet fick flyttas, jag drog till skolan och hämtade upp min dotter som, efter att fröken ringt oss, kvicknat till och var ganska ok. Så när min äldsta kom hem åkte jag in till stan igen för att hinna med styrelsemötet, viktigt då ytterligare expansion ligger nära i tiden, och istället för att åka till föräldramötet så fick jag efter styrelsemötet åka hem och handla pizza till ungarna, då min fru sprang Bellmanstafetten. Kände sig lite lagom som Fredde från solsidan när man stannade till med taxin och hämtade upp pizzan, men vad gör man när tiden är begränsad. Vill också påpeka att jag själv inte åt pizza utan tog ett mycket nyttigare alternativ.
Fredagen åkte jag tidigt till jobbet för att hinna jobba en stund innan det var dags för mitt uppskjutna möte, sen tillbaka till kunden. Skippade lunchträningen och tog istället en rödvinslunch med kollegorna, vi hade ändå gjort en lyckad prodsättning i veckan med jobb fram till midnatt, så lite slack får man ha.
På kvällen var det sen första matchen i Sanktan, jag skrek som vanligt högt från avbytarbänken, inte Svennisstil direkt, men Svennis hade å andra sidan sällan spelare i Roma som glömde bort vilken position de har eller att de ens är på plan. Jag påminner ändå bara om att de skall markera, att de ska vrida på huvudet så att de inte missar en motståndare och ger beröm och peppning. Våra motståndares tränare fick däremot både spel på domaren och en av mina spelare, en av våra minsta, men också absolut hårdaste spelare. Motståndarna tror ofta att han är enkel att flytta på, så han får ta i lite extra ibland och då händer det ibland nån olycka. Lite kändisspotting också, då vi spöade laget med Paolo Robertos son i. Vet inte om han hördes, jag har fullt upp med byten och att skrika själv. Vi vann som sagt, inte övertygande men ändå 4-2, två mål av Sander.
Missade sedan kvällensrankingturneringar då jag satt kvar för länge med ett glas rödvin och pratade med in fru vid middagsbordet, men var ändå supertrött och somnade sedan när jag läst godnattsaga för in yngsta.
Tog lite sovmorgon i morse innan jag gick upp, skrev matchreferat som läggs ut på vårt lags hemsida på laget.se, och drig sedan ut på en löptur. Slog rekord sen jag började om med 5 minuter och 15s per kilometer, vilket jag vet är mediokert men för mig ett stort framsteg. Efter min runda drog vi till Flaten och tog ett bad innan det blev lunch på O'Learys i Farsta. Åkte hem med den yngsta medan resten av familjen shoppar nya skor och kläder inför hösten. Skönt att det börjat, det viktiga är inte vart man är på väg utan att man inte tappar farten.
En av våra pokerkompisar vann i början på sommaren ett inköp för sitt lag till Pokerallsvenskan, så han bjöd in mig och Liv att vara med i hans lag, första inköpet bjuder då han på. En kul idé, med bra priser dessutom.
Elva paket till Pokerfinnkampen 2013 (spelas i Tallinn 29 november-1 december).
Har inte spelat den själv, men Liv kvalade dit ett år och åkte dit med sin syster. Den var dessutom lätt att följa hemifrån då rapportering var jättebra med ständiga chipcount-uppdateringar.
Var antagligen den första som lyssnade på podcasten när den kom igår kväll, jag gillar formatet och att de bjuder mer och mer på sig själva. Sen är man ju pokernörd och det är alltid roligt att få höra nyheter och andra vinklingar på saker och ting.
Eftersom det var första avsnittet efter sommaren så blev det lite sammandrag från senaste månaderna, lite skamlös SvePoF och två bra intervjuer. Bäst var när Leo Nordin tyckte det var dåligt att bloggare som skriver pokerbloggar inte spelar poker. Det är ju lite komiskt för pokerspelare som skriver pokerbloggar bloggar ju inte och när de bloggar verkar det mest handla om golf. Han lovade bättring, men jag tror det när jag ser det. Det är antagligen alldeles för roligt att grinda istället.
Igår var det min yngsta dotters födelsedag. Liv gick upp tidigt för att vara klar att gå till jobbet direkt efter firandet på morgonen. När hon var nästan klar hörde hon Signe snyfta, och gick in och frågade om hon ville gå in och lägga sig i vår säng så kunde vi fira henne där. Det är inte helt ovanligt nämligen att hon inte vill ligga kvar ensam i sin säng på morgonen.
Men Signe var arg så att hon grät för att hon fått vänta så länge på att bli firad. "Varje gång jag hört ett fotsteg har jag lagt mig och låtsassovit, men ni kommer ju aldrig!"
Men till slut hade Liv fått upp oss andra och Signe fick sin sång och sina paket.
Sen var det obligatorisk födelsedagfrukost med varm choklad med vispgrädde och scones.
Resten av dagen tillbringade jag och Signe ihop nästan bara vi hela tiden, de andra var borta hos kompisar, på jobbet eller fotbollsskolan.
Vi byggde Lego, sen lekte vi med det nybyggda, fikade och tog födelsedagsglass. Och jag undrar alltid när jag ser min dotter i sin hukade ställning, när jag som vuxen västerlänning slutade tycka att det var en vilsam ställning.
Middagen var Signe-vald, pannkakor är favoriträtten, gärna med tomatsoppa och makaroner före.
Förra veckan när jag var på semester la Jonathan Little ut den fjärde delen av fem av sin handhistory Review av min POY-final. Kollade på den hjälpligt med dålig uppkoppling då, men nu har jag hunnit igenom den utan allt hackande.
Som vanligt påpekar han min betsize där jag helt håller med honom, något jag måste skärpa till helt enkelt.
Han tar även upp en allin med AA som riktigt dåligt och jag håller med.
Han tar också upp att jag inte har spelat speciellt mycket utanför ramarna, jag borde utnyttja fler av de möjligheterna jag får.
Han tar också upp en syn jag gör från BB mot en minraise från SB där jag kanske borde reraisat istället och en allin in som jag gör som kanske är en aning stor.
Förhoppningsvis lär ni er mer av att se detta, precis som jag gör.
Jag var faktiskt anmäld till ett onlineseminarie samma dag som jag flög till Spanien, men kunde av förklarliga skäl inte vara med live, så dessa inspelningar håller jag på att kolla in nu. Seminariet får mig att tänka på skillnader mellan online- och live-spel, ska försöka beskriva mina tankegångar om detta i ett kommande inlägg.
Han ville tydligen även ha en ursäkt. Har inte fått se mejlet själv och vet därför inte exakt vad som skrivits.
Poker.se undrade hur jag ställde mig till att eventuellt ändra mitt inlägg så att mitt citat av Magdas censurerade blogginlägg togs bort. Jag ska ärligt säga att jag blev irriterad. Jag tycker inte att Poker.se ska kontakta mig och be mig ändra ett blogginlägg.
Jag sa att jag ville ha lite betänketid.
Så efter samtalet kontaktade jag lite olika människor bl.a. min jurist, Magda (inte så svårt att få tag i hennes telefonnummer, fanns på hennes hemsida) för att få veta vad de tyckte. Jag fick de svar jag behövde och svarade senare under dagen poker.se att jag inte samtyckte till att de ändrade mitt inlägg.
Så länge texten finns kvar antar jag att de godtog min motivering och mitt svar.
Låt mig återigen klargöra en sak, jag skriver inte min blogg på poker.se, de speglar min blogg där bara. Jag skriver på min egen blogg http://rosjon.blogg.se. Min blogg är inte en renodlad pokerblogg, jag skriver om det jag känner för just då, och använder den som ett sätt att kommunicera med släktingar och vänner spridda över jordklotet, lika mycket som jag skriver om poker.
I början av kommentarerna till hans inlägg skriver Ken så här:
"Först försöker jag dock tala direkt med personen i fråga. Om det inte är möjligt så siktar jag så högt jag kan."
Jag förstår inte riktigt varför han skriver så här för av de bloggar han försökt censurera på sistone har han ännu inte kontaktat en enda direkt. Antar han försöker framställa sig själv i bättre dager.
Jag försökte i mitt förra inlägg ge tillräckligt mycket info för att ni skulle kunna göra en egen bedömning, men länkade bara till Kens version av händelserna och jag har fått en del kritik för detta.
Det finns dock en annan blogg där det mesta som sagts i intervjuer och på bloggar finns samlat så för att ge en rättvis bild och låta flera sidor komma till tals så länkar jag därför dit. Här finns intervjuer från tidningar samlade med flera av de inblandade samt ytterligare uttalande av Ken.
Just i detta nu fick jag en förfrågan från poker.se om de kunde få lämna ut min mejldadress till Ken. Lite lustigt med tanke på att jag lämnat den varje gång jag skrivit en kommentar och att den finns under rubriken "Kontakta mig" på min blogg.
Senast jag hörde från Ken var i kommentarsfältet där han kallar mig självgod och korkat nättroll som inte förstår någonting. Ken skriver alltid att jag inte förstår, men jag förstår mycket väl. Jag håller bara inte med honom.
Jag förstår att han tycker att ett publikt vad som diskuteras i hans blogg bara angår honom och den han vill slå vad med. Jag håller inte med honom då vadet bl.a. gäller om han kontaktade mig först innan han kontaktade poker.se och dessutom avhandlas allting i ett publikt kommentarsfält. Inte direkt rätt forum om han inte vill att någon ska lägga sig i.
Jag reagerar om jag läser något felaktigt i kommentarerna, och det står Ken fritt att inte bry sig om vad jag tycker.
"Såvitt jag förstår har han gjort sig känd för att rigga livespel där han försökte bluffa den svenska pokereliten med kameror i väggarna."
Så skrev Magdalena in de Betou i ett inlägg på sin blogg på expressen, länkat från den av Svenska Spel köpta pokersidan på samma sida.
På Expressen skriver alla Svenska Spels bloggare, eller gjorde i alla fall. Den enda som skriver regelbundet där är väl Hellman och han skriver inte ofta. De andra har väl inte fått ihop tio inlägg ens tillsammans.
Här hänvisar han till Expressens pressetik som fick dem att ta bort inlägget.
När jag läste detta så trodde jag först Ken skämtade. Kom ihåg att jag läst inlägget, men kunde inte påminna mig att jag läst om något som var förtal. Märkligt.
Jag googlade, inlägget var mycket riktigt borta, men man kan alltid lite på Google Cache så jag laddade ner hennes inlägg och sparade det.
Magda skriver inte på Expressen längre, även om hon fortfarande jobbar för Svenska Spel, hon håller sig till sin egen sajt:http://blogg.magdalenaindebetou.com/ och hon har aldrig kommenterat det inträffade någonstans vad jag vet. Att hon slutade blogga på Expressen har jag full förståelse för, skulle inte heller vilja blogga där jag riskerar att bli censurerad.
"Ett fel jag gjort tidigare var att låta folk skriva lögner om mig."
Han fortsätter sedan med att ta upp Magdalenas inlägg som ett exempel på hans kamp mot lögner:
"När Mys-Magdalena för ett tag sedan ägnade sig åt förtal på min bekostnad i hennes blogg i Expressen så kontaktade jag därför Expressen, som genast bad om ursäkt och tog bort inlägget direkt"
Jag gick kommenterade då och frågade, vad förtalet bestod av och vad som var lögnen. Svaret jag fick var att jag inte fattade vad förtal är, bara ett fåtal personer i Sverige har någon som helst koll. Jag antar att Ken tycker att han är en av dem. Är det någon mer än jag som tycker det är lite underligt att Ken är expert inom så många olika områden?
Jag tog då upp frågan om han inte tyckte att han själv ägnade sig åt förtal och om han inte borde rannsaka sig själv en aning innan han ber Expressen censurera ett inlägg. Återigen påpekade han att jag inte har en aning om var gränsen går. Jag hade glömt bort att han är en av de få i Sverige som vet detta.
Något jag tidigt tog upp i min diskussion med Ken var att förtal inte är detsamma som att skriva lögner om folk. Det kan lika gärna vara sanningar ämnade att skada någons anseende. I vissa fall kan allmänintresset vara så stort att det som vanligtvis skulle vara förtal anses vara något allmänheten har rätt att få veta.
Förtal är något som en åklagare sällan åtalar för. Det är i praktiken upp till den som drabbats att driva det som enskilt åtal, med alla de risker och kostnader det innebär.
Det Magda refererar till är en händelse benämnd Kengate av Ken, som själv skrivit om i fem inlägg på hans gamla blogg:
Eftersom jag inte fick svar av Ken läste jag igenom hans egen berättelse i jakt på vad han ansåg var förtal och lögn i Magdas inlägg.
När jag började kommentera Kens inlägg så försökte jag ärligt att få till en debatt om vad som är ok och inte ok att skriva. Ska uttrycket "Den som ger sig in i leken får leken tåla" gälla? Eller ska jakten på fler klick få vara alenarådande?
Enligt min åsikt har Ken skrivit saker om andra som är lika illa som det Magda skrev om honom. Det finns många inlägg och kommentarer som borde tas bort om Magdas inlägg inte får ligga kvar, som också borde klassas som förtal om vi ska gå på Kens egen hårda linje om vad som skrivs om honom.
Ken har skrivit flera gånger att hans linje inte är speciellt hård, han tillåter mer än de flesta vad gäller honom själv. Det har han rätt i, han friar oftare än han fäller. Så länge det sker på hans blogg. Det har kanske mer att göra med att det genererar fler klick än av uppriktig övertygelse om att det är det rätta.
När det gäller andra bloggar verkar inte samma regler gälla, det genererar ju inte nödvändigtvis fler klick.
Kanske är jag för cynisk vad gäller Kens motiv.
Ken kanske har rätt i att Magdas inlägg borde tas bort. Jag pratar då om moral och etik, inte juridik. Det var debatten jag försökte få till, men misslyckades uppenbarligen, då Ken genast gick i försvarställning, vilket utmynnade i onödig pajkastning.
I och med detta inlägg hoppas jag att mina läsare har fått tillräckligt mycket info för att själva kunna ta ställning.
Om någon har åsikter skriv dem gärna i kommentarerna på poker.se, eller på min blogg http://rosjon.blogg.se, alternativt kontakta mig direkt via de kontaktuppgifter som finns där.
Sista dagen vi hyrde bil skulle vi besöka vad guideböcker kallade Mallorcas finaste strand, Es Trenc, en strand som låg i en national park. Det betyder att vid stranden ligger inga hotell och att den är lite svårare att ta sig till.
Vi startade vid niotiden från Alcudia i vår Chrysler Gran Voyager, en 7-sitsig, aning bredare och längre bil än de flesta andra på Mallorcas vägar där man mest ser småbilar, även om SUV-ar är hyfsat vanliga också.
Tog en timme dit, och det var väldigt smala vägar på slutet, de sista två kilometrarna var dessa vägar dessutom omgärdade av ett gammalt stängsel för att skydda naturen och sanddynerna antar jag. Det var lite trångt vid några möten men det gick bra, det var inte mycket folk alls.
Och visst var stranden ok, det fanns lite mer att se när man snorklade, men som sandstrand betraktat var den snarare sämre än den i Alcudia. Det fanns otroligt nog lite bekvämligheter i form av solstolar som var dubbelt så dyra som i Alcudia, €18 för ett par med parasol per dag. Det fanns också ett lunchställe, men deras priser var tre gånger så höga som de dyraste i Alcudia.
Det blåste en del, det var väldigt fuktigt och all sand fastnade som klistrad vid kroppen. Efter ett par timmar var vi trötta på blåsten, och man måste nog klassa Es Trenc som turistfälla, även om det var mest spanjorer där (kan ju också varit turister)
När vi kom hade vi nästan varit själv men nu var det fler bilar på den ändå ganska stora parkeringsplatsen, där spanjorerna överträffade varandra i uppfinningsrika parkeringsvarianter för att komma så nära stranden som möjligt. Har man då en stor bil så blir det definitivt svårare att ta sig ut då.
Humöret var definitivt inte på topp, alla var hungriga, varma och sandiga, men vi tråcklade oss till sist ut från parkeringen.
Till den stängselkantade vägen. Full med badsugna spanjorer. Som inte hade lust att vänta vid de få breda ställen som kunde kallas något som liknande mötesplatser. Gick ok de första tvåhundra meterna, det var tight men vi fällde in våra backspeglar och jag hängde ut genom fönstret för att se till att vi utnyttjade så mycket plats som möjligt ut mot stängslet på vår sida.
Men så fort vi såg en ljusning, så fort vi tänkte ”bra, stanna nu där det är som bredast så möts vi där” så körde bilen fram till där vi precis krånglade oss förbi, i häcken på framförvarande bil. Så länge det var små skitbilar kändes det som att det åtminstone var möjligt att ta sig förbi på de lite bredare ställena, men ibland fick vi bara stanna, slå ut med händerna och visa att det inte var fysiskt möjligt, inte ens om vi smörjde in bilen med vaselin.
Då var det oftast omöjligt för dem att backa då det redan stod tjugo nya bilar bakom. Vi stannade på de bredaste ställena vi kunde hitta och släppte förbi bilar och tog oss bit för bit framåt.
En del av våra medbilister förstod inte att de var tvungna att fälla in sina backspeglar, utan försökte köra med dem utfällda rakt in i vår bil och ibland var vi tvungna att i farten fälla in dem åt dem.
En sådan bilist fick sin tydligen tidigare trasiga backspegel avsliten av min far. Bilisten hade tydligen tejpat och använt plastic padding för att få den på plats, vilket gjorde den oinfällbar, vilket skulle betyda en lång fin repa på vår bil. Så plötsligt satt min far med backspegeln i handen, jag hann inte uppfatta vad som hände då jag hängde ut genom fönstret för att se bättre åt andra hållet, jag hörde bara ”Oj, sorry” från min far, vad som verkade vara spanska svordomar från den olycklige, såg min far med backspegeln, följt av en rejäl smäll i sidan då spanjoren hämnades genom att dra sin knytnäve i sidan på vår bil.
Som tur var hade enda vägen ut ur bilarna varit genom sidorutorna, och då hade det inte funnits någonstans att ta vägen ändå med bara några få centimeter mellan oss och de mötande bilarna annars hade det väl blivit handgemäng men vi hade inte mycket val än att rulla vidare och vi var ju inte den enda bilen som hade problem att ta sig ut även om vi nog var bland de bredare.
Tog nog en trettio minuter att ta sig några hundra meter tack vare att bilisterna från det andra hållet vägrade att vänta där det var bredare, de bara fyllde på, trots att jag hängde ut och gestikulerade att de skulle stanna.
När de väl kom fram såg man att det helt plötsligt gick upp för dem varför vi gestikulerat, men då var det försent, nästa bil låg redan i häcken på dem. De som kör bil här på Mallorca verkar inte ha någon framförhållning direkt, och tutan använder de gärna. När de sen satt sig i situationen var det svårt att få dem att våga ta sig ur den, då var det så dags.
En riktig pärs och så åk inte dit med något annat än en väldigt liten bil om ni inte tänker stanna från morgon till sen kväll. Och var väl medvetna om att stranden inte är något som man inte lika gärna kan missa, speciellt om man badat i Alcudia. Men jag glömmer inte bilden av min far med backspegeln i handen, snopen och förvånad. Vi kunde åtminstone skämta om det några timmar senare, men då var det inte så kul.
Vi tog oss till slut till Palma, körde rakt in till Katedralen, hittade ett snabbt ett bra parkeringshus framför den som guiden på vår katamarantur tipsat om, och sedan blev det en sen lunch. Skönt att få sig en lunch och varva ner en stund.
Sen blev det en titt på katedralen, den var mäktig, även om Sagrada Familia i Barcelona fortfarande är outstanding och Hagia Sofia betydligt större. Även här i katedralen i Palma hade arkitekten Antoni Guadi inflytande över bygget, han bodde på Mallorca i tio år och är ansvarig för den nya öppna planlösningen och det stora centrala altaret med den coola lampan.
Sen skulle det shoppas i ett 32 grader varmt och fuktigt Palma. Vi tog en kort paus på McDonalds och köpte glass. Är egentligen emot att besöka McDonalds, jag vill helst besöka något annat än kedjor, men återigen var det en prisfråga. Jag är visserligen inte snål (inte som Mattias när han bor i DownTown Las Vegas iaf) men jag vill inte bli lurad och en glass är inte värd €7 på en snofsig uteservering bara för att.
På detta McDonalds hade man en märkliguppdelning mellan vanliga McDonalds och McCafé, så det blev två olika köer. När vi till sist fått vårt iskaffe från McCafékassan i andra änden av restaurangen fick vi inga sugrör. Vi frågade men hon pekade bara inåt, så vi tänkte ”aha, de ligger framme någonstans längre in”. Men inte i här. Man var först tvungen att beställa iskaffe i en kassa, och sedan gå till en annan kassa för att få sugrör. Märkligt upplägg, men vi var inte ensamma om att springa runt och leta.
Shoppingrundan gick vidare till Zara, men nu hade jag och Signe fått nog och tog sikte på en bänk i en allé. Där upptäckte vi en man utklädd till Spindelmannen, väldigt taffligt, som hade som gimmick att göra stora såpbubblor. Fråga mig inte vad Spindelmannen har med såpbubblor att göra, men han var nog inte helt nykter. Spännande show dock, men det blev sällan några såpbubblor alls. Signe tyckte det var underhållande.
Nu är vi tillbaka i Alcudia, vi tog en dag till på stranden, men avbröts av ett annalkande åskoväder, vi hade dock lite mer tur än många andra, då vi precis hann in under tak till vårt stamlunchrestaurang.
Skådespelet vid poolen har också fortsatt, där jag listat ut att personalen driver lite med de solstolskåta turisterna, genom att välja att ta extra tid på sig att städa ett visst väldigt attraktivt parti. Men turisterna står där så snällt och väntar och väntar och väntar.
Ingen poker, men lite debatt i veckan som gått. Mer om det i kommande inlägg när vi är tillbaka hemma igen.
Vi tillbringade som planerat fem lata dagar nära hotellet, delade halva dagen mellan stranden och poolen.
Lugnt och skönt, men samtidigt fanns det tid för antropologiska studier.
Vi upptäckte att det fanns extremt få solstolar vid poolen och att folk gick upp sjukt tidigt för att boka, t.ex. en morgon var alla stolar bokade kl. 07.00. Detta trots att det inte är tillåtet att lämna sin solstol i mer än 45 minuter innan någon annan har rätt att ta den. Poolen öppnade kl. 09.00.
Som tur var så behövde vi inga solstolar, vi är inga soldyrkare i min familj, vi älskar att bada, men klarar oss utan sol, speciellt då det är dryga 30 grader i skuggan. Det funkade alldeles utmärkt att hänga vid poolbaren på eftermiddagen, efter några varma timmar vid stranden, lugnt och skönt i skuggan.
Men fyra dagar in på vår vistelse så införde hotellet en ny regel där ingen fick boka poolstolar förrän k.l 08.00.
Redan klockan kvart i började folk flockas vid avspärrningen, jag sprang förbi dem på morgonen på väg ut på min löprunda och det såg så märkligt ut.
Många är vill alltså ha en solstol så mycket att de är beredda att komma dryga kvarten innan man får börja "boka" genom att lägga handduken där.
Dessutom kan ju vem som helst bara plocka bort din handduk och strunta i din "bokning". Men det gör ju ingen. Trots att många ogillar beteendet så respekterar de handuken på stolen.
På kvällarna blev det mest restauranger i närheten, åkte till gamla stan en kväll också.
På torsdagen blev det sedan utflykt med resebyrån, alltid lite skeptisk då, brukar vara dyrt och inte alltid så bra. I det här fallet var utflykten ok, ungefär vad jag väntat mig, en dag på havet med en katamaran, vi stannade till i olika bukter och snorklade, men som vanligt i medelhavet så är snorklingen inte lika bra som i Röda havet.
Men det motsvarade mina förväntningar förutom lunchen som var ganska kass. Överlag är det svårt att hitta bra mat på Mallorca, eller, den är väl ok, men inte så varierad. Då kändes de grekiska restaurangerna på Kreta genuinare trots att även de var till största delen turisthak.
Det finns inte så mycket att välja på som känns typiskt spanskt, Tapas och Paella finns naturligtvis, men väldigt varierande kvalité. Mycket grillat med olika såser, och då ska man undvika Bearnaisesåsen, den har smakat Blå Bands pulversås på varenda ställe hittills.
Finns oftast bara Pepparsås, Roquefortsås eller ingen sås att välja på i övrigt. Så kulinariskt är det oftast ingen höjdare även om köttet oftast är ok.
Faktum är att hittills har nog den kinesiska och den indiska restaurangen vi gått på varit bäst. Det är väldigt brittiskt här, många pubar, så man kan alltid få sig lite bacon, ägg och bönor i tomatsås, vilket är en helt ok lunch. Som sagt, kanske ingen kulinarisk höjdare, men en av mina favoriter.
Fredagen var det stranden, poolen och förberedelser inför Sanders födelsedag. Vi lyckades ganska bra med presenter märkte vi på morgonen då vi väckte honom.
Sander fick planera sin dag och han bestämde att vi skulle dra till stranden och åka bananbåt. Men sen verkade en variant i form av en soffa som drogs efter lite häftigare, så Sander valde den istället.
Jag och Signe åkte bananbåt iaf, med den obligatoriska avkastningen på slutet, ganska kul och lagom för mig och Signe.
Sen blev det så att Soffaåkningen sköts på en dag då det var lite nervöst inför den. Men det blev studsmattehoppning i sele.
En annan kväll skulle vi spelat minigolf men det visade sig att banan låg på ett hotell med denna skylten på:
Alltid ställt mig lite frågande till de som väljer att åka till ställen där barn är förbjudna. Jag förstår naturligtvis det sköna i att slippa jämmer, skrik och annat som är vanligare när barn är i närheten.
Har ändå lite svårt att köpa konceptet. Är barn mindre värda än andra människor? För om det hade stått "Bara svenskar" så hade det inte varit ok. Men att stänga ute barn är accepterat.
Har hört en del historier om hur folk blivit störda av barn på flyg, restauranger, men själv kan jag inte påminna mig att jag blivit så störd att jag lidit av det, eller att en upplevelse blivit förstörd. Oftast hör man dessa historier av personer utan barn. Själv hade jag nog in i det längsta undvikit att ta med mina barn på en jättedyr och jättetjusig restaurang eftersom jag vet att det kostar mer än det smakar. Men om någon gör det så är det upp till dem.
Och jag har aldrig sett någon spela mini-golf på den där tjusiga minigolfbanan.
Bara ett stenkast därifrån stod en stackare i Svamp-Bob-fyrkant-dräkt i 30 gradig värme. Signe skrämde nästa slag på honom då hon kastade sig över honom och kramade för allt hon var värd och sedan krävde ett foto.
Soffaåkningen blev av dagen efter, men visade sig inte alls vara speciellt kul utan bara väldigt jobbigt hoppigt, inget sug i magen, bara känslan av risk för whiplashskador.
På måndagen hyrde vi en bil och åkte västerut upp i bergen, en hisnande färd tyckte vissa av oss, det var smalt och högt, men oftast körde man i skog så det kändes ändå inte så farligt.
Kom fram till en liten stad Soller där vi fikade, badade och tog en lunch, innan vi åkte vidare till Valldemossa en liten by uppe i bergen.
På vägen dit blev vi jagade av en lite Ford Ka, som la sig precis bakom oss och tutade frenetiskt, samtidigt som damen/tjejen i passagerarsätet blev mer och mer upprörd. Gissningsvis hade de väldigt bråttom, men det är lite svårt att släppa förbi en liten bil när man kör på smala bergsvägar och möter bussar och lastbilar om vartannat.
Att lägga sig precis bakom och tuta är ingen bra taktik, eftersom vi då var tvungna att köra ännu långsammare för att inte riskera att få en Ford Ka in genom bakre vindrutan om vi måste bromsa för en buss som dök upp bakom hårnålskurvurna. Till sist hittade vi en ficka att köra in på och fick som tack ännu ett utbrott från tjejen i passagerarsätet. När vi 30 minuter senare kom till Valldemossa låg den andra bilen ett par hundra meter före oss, trots vansinneskörning från deras sida, då det fanns andra framför oss som inte heller hade lust att köra hur fort som helst. Vissa människor får man bara hoppas att de inte kör ihjäl någon annan innan de lyckas köra ihjäl sig själva.
Efter Valldemossa, där vi tittade på byn, drack milkshake och kollade in huset/kyrkan där Chopin och George Sands tillbringat en tid, var det lagom att dra hem igen.
Dagen efter åkte vi ner längs östkusten och kollade in Drakgrottorna, väl värda ett besök. Vackra grottor, klassisk musikkonsert av orkester flytandes i en båt på undervattenssjö och det avslutades med en kort båtfärd över sjön.
