Sista dagen vi hyrde bil skulle vi besöka vad guideböcker kallade Mallorcas finaste strand, Es Trenc, en strand som låg i en national park. Det betyder att vid stranden ligger inga hotell och att den är lite svårare att ta sig till.

Vi startade vid niotiden från Alcudia i vår Chrysler Gran Voyager, en 7-sitsig, aning bredare och längre bil än de flesta andra på Mallorcas vägar där man mest ser småbilar, även om SUV-ar är hyfsat vanliga också.

Tog en timme dit, och det var väldigt smala vägar på slutet, de sista två kilometrarna var dessa vägar dessutom omgärdade av ett gammalt stängsel för att skydda naturen och sanddynerna antar jag. Det var lite trångt vid några möten men det gick bra, det var inte mycket folk alls.

 

Och visst var stranden ok, det fanns lite mer att se när man snorklade, men som sandstrand betraktat var den snarare sämre än den i Alcudia. Det fanns otroligt nog lite bekvämligheter i form av solstolar som var dubbelt så dyra som i Alcudia, €18 för ett par med parasol per dag. Det fanns också ett lunchställe, men deras priser var tre gånger så höga som de dyraste i Alcudia.

När vi kom hade vi nästan varit själv men nu var det fler bilar på den ändå ganska stora parkeringsplatsen, där spanjorerna överträffade varandra i uppfinningsrika parkeringsvarianter för att komma så nära stranden som möjligt. Har man då en stor bil så blir det definitivt svårare att ta sig ut då.

Humöret var definitivt inte på topp, alla var hungriga, varma och sandiga, men vi tråcklade oss till sist ut från parkeringen.

Till den stängselkantade vägen. Full med badsugna spanjorer. Som inte hade lust att vänta vid de få breda ställen som kunde kallas något som liknande mötesplatser. Gick ok de första tvåhundra meterna, det var tight men vi fällde in våra backspeglar och jag hängde ut genom fönstret för att se till att vi utnyttjade så mycket plats som möjligt ut mot stängslet på vår sida.

Men så fort vi såg en ljusning, så fort vi tänkte ”bra, stanna nu där det är som bredast så möts vi där” så körde bilen fram till där vi precis krånglade oss förbi, i häcken på framförvarande bil. Så länge det var små skitbilar kändes det som att det åtminstone var möjligt att ta sig förbi på de lite bredare ställena, men ibland fick vi bara stanna, slå ut med händerna och visa att det inte var fysiskt möjligt, inte ens om vi smörjde in bilen med vaselin.

Då var det oftast omöjligt för dem att backa då det redan stod tjugo nya bilar bakom. Vi stannade på de bredaste ställena vi kunde hitta och släppte förbi bilar och tog oss bit för bit framåt.

En del av våra medbilister förstod inte att de var tvungna att fälla in sina backspeglar, utan försökte köra med dem utfällda rakt in i vår bil och ibland var vi tvungna att i farten fälla in dem åt dem.

En sådan bilist fick sin tydligen tidigare trasiga backspegel avsliten av min far. Bilisten hade tydligen tejpat och använt plastic padding för att få den på plats, vilket gjorde den oinfällbar, vilket skulle betyda en lång fin repa på vår bil. Så plötsligt satt min far med backspegeln i handen, jag hann inte uppfatta vad som hände då jag hängde ut genom fönstret för att se bättre åt andra hållet, jag hörde bara ”Oj, sorry” från min far, vad som verkade vara spanska svordomar från den olycklige, såg min far med backspegeln, följt av en rejäl smäll i sidan då spanjoren hämnades genom att dra sin knytnäve i sidan på vår bil.

Som tur var hade enda vägen ut ur bilarna varit genom sidorutorna, och då hade det inte funnits någonstans att ta vägen ändå med bara några få centimeter mellan oss och de mötande bilarna annars hade det väl blivit handgemäng men vi hade inte mycket val än att rulla vidare och vi var ju inte den enda bilen som hade problem att ta sig ut även om vi nog var bland de bredare.

Tog nog en trettio minuter att ta sig några hundra meter tack vare att bilisterna från det andra hållet vägrade att vänta där det var bredare, de bara fyllde på, trots att jag hängde ut och gestikulerade att de skulle stanna.

När de väl kom fram såg man att det helt plötsligt gick upp för dem varför vi gestikulerat, men då var det försent, nästa bil låg redan i häcken på dem. De som kör bil här på Mallorca verkar inte ha någon framförhållning direkt, och tutan använder de gärna. När de sen satt sig i situationen var det svårt att få dem att våga ta sig ur den, då var det så dags.

En riktig pärs och så åk inte dit med något annat än en väldigt liten bil om ni inte tänker stanna från morgon till sen kväll. Och var väl medvetna om att stranden inte är något som man inte lika gärna kan missa, speciellt om man badat i Alcudia. Men jag glömmer inte bilden av min far med backspegeln i handen, snopen och förvånad. Vi kunde åtminstone skämta om det några timmar senare, men då var det inte så kul.

Vi tog oss till slut till Palma, körde rakt in till Katedralen, hittade ett snabbt ett bra parkeringshus framför den som guiden på vår katamarantur tipsat om, och sedan blev det en sen lunch. Skönt att få sig en lunch och varva ner en stund.

Sen blev det en titt på katedralen, den var mäktig, även om Sagrada Familia i Barcelona fortfarande är outstanding och Hagia Sofia betydligt större. Även här i katedralen i Palma hade arkitekten Antoni Guadi inflytande över bygget, han bodde på Mallorca i tio år och är ansvarig för den nya öppna planlösningen och det stora centrala altaret med den coola lampan.

 

 

Sen skulle det shoppas i ett 32 grader varmt och fuktigt Palma. Vi tog en kort paus på McDonalds och köpte glass. Är egentligen emot att besöka McDonalds, jag vill helst besöka något annat än kedjor, men återigen var det en prisfråga. Jag är visserligen inte snål (inte som Mattias när han bor i DownTown Las Vegas iaf) men jag vill inte bli lurad och en glass är inte värd €7 på en snofsig uteservering bara för att.

På detta McDonalds hade man en märkliguppdelning mellan vanliga McDonalds och McCafé, så det blev två olika köer. När vi till sist fått vårt iskaffe från McCafékassan i andra änden av restaurangen fick vi inga sugrör. Vi frågade men hon pekade bara inåt, så vi tänkte ”aha, de ligger framme någonstans längre in”. Men inte i här. Man var först tvungen att beställa iskaffe i en kassa, och sedan gå till en annan kassa för att få sugrör. Märkligt upplägg, men vi var inte ensamma om att springa runt och leta.

Shoppingrundan gick vidare till Zara, men nu hade jag och Signe fått nog och tog sikte på en bänk i en allé. Där upptäckte vi en man utklädd till Spindelmannen, väldigt taffligt, som hade som gimmick att göra stora såpbubblor. Fråga mig inte vad Spindelmannen har med såpbubblor att göra, men han var nog inte helt nykter. Spännande show dock, men det blev sällan några såpbubblor alls. Signe tyckte det var underhållande.

 

Nu är vi tillbaka i Alcudia, vi tog en dag till på stranden, men avbröts av ett annalkande åskoväder, vi hade dock lite mer tur än många andra, då vi precis hann in under tak till vårt stamlunchrestaurang.

 

Skådespelet vid poolen har också fortsatt, där jag listat ut att personalen driver lite med de solstolskåta turisterna, genom att välja att ta extra tid på sig att städa ett visst väldigt attraktivt parti. Men turisterna står där så snällt och väntar och väntar och väntar.