Det finns ett antal fördelar med att ha en blogg och det är att det gör det lättare att lära känna nya vänner, flera av dem har sedan blivit stamgäster i källaren när jag alltför sällan samlar ihop till pokerspel. Tack vare dessa vänner får man vara med om nya pokerupplevelser när man far omkring. Jag har varit och spelat poker i en av Stockholms absolut coolaste "poker"-lokaler, i julas var jag och Liv på ett av de största (och bästa) homegamesen jag någonsin varit på hemma hos Tessan och Jorma. Igår hängde vi med H på en pokerklubb i gränslandet mellan Skåne och Blekinge.
Man kan ju undra om det är värt att åka dryga timmen från Ystad för att spela poker när det tar kanske hälften av tiden att att åka till Malmö och Casino Cosmopol, men det är det faktiskt. På Casinot så hade de bara en 2000 kronors turnering och det kanske skulle funka för mig, men för Liv (jo, vi har skilda bankrullar) så är det lite väl högt för att det ska kännas bekvämt. Inköpet på 500+100 är betydligt mer humant och med tanke på antalet spelare i turneingen så kan man lugnt konstatera att klubben som ändå ligger i en relativt liten ort fyller en funktion som staten helt enkelt inte kan fylla med sina fyra casinon.
Det är inte utan att man blir förvånad över att det finns så många som spelar poker att man kan dra ihop 40 spelare en söndagkväll, det är inte så lätt ens i Stockholm där underlaget borde vara många gånger större. Men när man besökt stället så är det lätt att förstå varför. Det var sista turneringen innan klubben byter lokaler, hyran är en aning hög, och därför fanns det adderat värde till prispotten. För hundralappen man betalade i avgift fick man service som var betydligt bättre än i Vegas där man ibland måste tackla ner servitriserna för att få en flaska vatten, men här gick klubbägarna runt hela tiden och tog upp beställningar, och det enda som kostade var energidrycker medans kaffe,läsk och tilltugg var gratis. Mackor i första pausen, och hembakt fika några perioder senare.Dealers vid alla bord, vilket jag som mestadels är nätspelare uppskattar, och klubbägarn hade lyckats skapa en väldigt familjär stämning.
Det var dessutom bra action vid borden, vi startade med 10 000, 20 minuters nivåer, och det började smälla direkt.
Första två händerna jag fick var QQ och JJ, vilket inte är världens roligaste händer att få vid ett bord där man inte fått koll på spelarna än, så jag spelade dem försiktigt och backade således 1250 direkt, men vad ska man göra när det är mycket action. Som tur var så visades bättre händer bägge gångerna så läggningarna kändes inte lika jobbiga i efterhand. Liv fick en tuff start, när hon hade AA, men fick med sig två andra till floppen, där en träffade triss och den andra stege på floppen 245. Hon hittade läggningen och klarade sig förvånansvärt helskinnad. Jag spelade ett par små potter, kom tillbaka till startstack. Sen höjde jag upp i tidig pos med 97 i klöver fick en återhöjning mot mig, som dessutom synades av en väldigt lös kille. Jag valde att se en flopp och floppade AQ8 i klöver. Trevligt, och jag checkade till återhöjaren som, enligt plan bettade 1500 , och åter igen synade den löse. Jag slog om till 5000, och första killen stekte ett tag innan han la sig, men den lösa killen synade. Turn kom ruter tio och jag ställde in resten, strax under 5000. Han blixtsynade inte och då hoppades jag på syn, men han la sig.
Strax efter första paus synade jag en shortstack med JJ, han hade 99 och mina JJ fick stå. Sen blev det bordsbyte, och jag hamnade på samma bord som Liv. Hon hade kanske 5000 kvar och sidan om mig satt chipleadern med 65000. Själv satt jag med runt 21000. Jag låg kvar på samma tills det var dags att byta bord igen, men Liv ställde in med JJ mot chipleadern som höjt utg. Kort betänketid innan han synade med K5. Kom naturligtvis en K på flopp, men när rivern skulle komma hade Liv öppet stegdrag. Men det blev ingen stege, däremot kom det J, triss och uppdubbling.
Bordet splittrades och vi var nu tjugo kvar, och alla tre var kvar, jag, Liv och H. Jag satt inte på samma bord som de andra, och såg inte hur H. åkte, men han stoppade tydligen in mot en lös spelares färdiga färg, men hade outs. Tyvärr kom de inte och H. åkte runt 15 plats.
Både jag och Liv hankade oss kvar till finalbordet, men bara 4 skulle få pris. Jag hade inte haft nåt vidare kortsnitt men med en tight image så är det lättare att återstjäla, speciellt med en stack runt 20BB.
Som vanligt när man spelar live så är det otroligt mycket openlimpande, vilket faktiskt inte gickatt utnyttja förrän mörkarna blev höga. Försökte man återhöja, så var man helt enkelt tvungen att ha något, för oavsett höjning blev det syn.
Nu på finalbordet var mörkarna 1000-2000, och jag satt med en stack på 11BB. 4 stycken limpar in och jag sitter på lilla mörken och tittar knappt på korten innan jag stoppar in med K8, och som väntat foldar alla. Men när sedan mörkarna går upp till 1500-3000 så sitter jag där igen med drygt 10BB. Stoppar in med KJ på cutoff, syn av AK på lilla mörken och jag är ute på nionde plats. Liv lyckas en period senare få in det med AK mot AJ, men om det är någon som springer dåligt i sådana läget är det hon, en J på floppen och turneringen är över för henne också, ut på åttonde plats.
Inga pengar, men kul var det och det fanns ju tid att diskutera händer på hemvägen. Det är ju också ganska uppenbart att det krävs någon form av ändring i hur man ser på pokerklubbar. Det finns eldsjälar runt om i landet som driver pokerklubbar inte främst för att tjäna pengar utan mest för att de är pokerentusiaster. Visst kan de fortsätta att driva sina klubbar utan att monopolet försvinner, men just nu kan de fortsätta för att LI och polisen inte är speciellt aktiva, och jag tycker faktiskt att man ska kunna driva en pokerklubb utan att ens behöva tänka tanken att polisen kan dyka upp.
Lapproffe har gett upp och publicerar inte mina kommentarer till hans inlägg längre under förevändningen att jag "i några kommentarer uppvisat en både obehaglig och osund stalkermentalitet". De som läser både min och lapproffes blogg har nog inget problem att värdera sanningshalten i det uttalandet. Kan man inte få tyst på en meningsmotståndare med hot så får man helt enkelt ta till censur. GG :-D
Efter att jag långsamt fått tillbaka mer och mer av min rörlighet och dessutom reparerat bilen så fick vi till sist nog av att bara vara hemma och bestämde oss med två timmars varsel att bege oss ner till Skåne och Ystad. Har bara lite drygt en vecka kvar av semestern och det gäller ju att ta chansen.
Så vi packade snabbt det vi trodde vi behövde, in med det i bilen och så drog vi iväg. Tur att vi har en stor bil eftersom vi oklokt nog köpt en stor bur till Tarantino. Som tur är så finns det en stol över till honom.
På vägen ner lyssnade jag på John Guidettis sommarprogram, helt otroligt bra, något att lyssna på även om man inte är fotbollsintresserad. Inte direkt vad man väntar sig av en 20-årig fotbollsspelare.
Om ni vill ladda ner och lyssna: http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/4007314.mp3
Vi kom fram till Ystad strax innan solnedgången, körde direkt till stranden och tog ett dopp i havet vid tredje bryggan. Det var otroliga 23 grader varmt, och bara den som tillbringa en sommar i Ystad tidigare kan förstå hur ovanligt det är.
Med badet avklarat var det dags för nästa måste, Fritidsbaren.
Fritidsbaren är en instutition i Ystad och där serveras fantastiska köttbullar och bakas världen godaste wienerbröd, härligt "döbagade". Stället drivs av tre generationer, och det drivs kanske inte på det mest effektiva sättet, vilket bara det är något att uppleva. De flesta som återvänder till sitt barndoms Ystad ser till att besöka Fritidsbaren och åtminstone ta sig ett wienerbröd.
Vi var hemma hos mina föräldrar lagom till OS-invigningen, Rowan Atkinsons "Chariots of Fire"-parodi var riktigt kul, ovanligt att man skrattar under en invigning.
Nu blir det förhoppningsvis några dagar med hyfsat väder, badtemperaturen i Ystad är oberäknelig, den mest på vindarna och tar nästan ingen hänsyn till övriga förhållanden. Men man kn ju alltid klättra på lämningarna från gamla Brantinglinjen.
Får se om vi tar en tur till Casinot i Malmö, vi brukar försöka hinna men vi får se.
Igår skulle jag bara plocka ut ketchup på nedre hyllan i kylskåpet, då något gjorde väldigt ont i nedre delen av ryggen. Sen dess hasar jag som bäst fram i fosterställning tyckandes synd om mig själv (ingen annan gör det ju) och är allmänt deppig. Känns som man ligger alla till last och inte drar sitt strå till stacken, men just nu är jag lyckligast när jag hittar en ställning i sängen som inte gör ont i 5 minuter. Måtte det gå över snart.....
Det är svårare att vända tillbaks dygnet än jag kommer ihåg att det brukar vara. Svårt att få 7-8 timmar sömn i sträck. Somnar totalt utmattade bara för attt vakna någon timme senare utan att kunna somna om. När man väl somnat om så är man totalt groggy när man vaknar sent på förmiddagen. Men vi är hemma iaf.
Läst de få blogginlägg som kommit de senaste dagarna. Lapproffe är den som är mest aktiv och försöker provocera så gott han kan.
Han kör sitt "Vad var det jag sa" om 5050 poker. Jag kan inte påstå att jag är speciellt engagerad i frågan då jag inte hade några pengar på sajten, och inte känner någon som har med sajten att göra. Det är väl ganska uppenbart att någon är skyldig till brottsliga handlingar då endast 15% av spelarnas pengar verkar finnas kvar. Frågan är vem, men VD och styrelser i de inblandade bolagen är ju ganska troliga kandidater. Verkar ju på forumet poker.se som om polisanmälan gjorts, och det är väl det bästa lagliga sättet att få någon reda i vad som hänt. Jag tror dock inte att bolaget startades med annat än goda avsikter, men de goda avsikterna försvann väl i samma takt som pengarna.
Det som är lite konstigt är den kompakta tystnaden från alla inblandade. Ingen uttalar sig, beklagar vad som skett och bedyrar sin oskuld, vilket naturligtvis gör att det på forumen spekuleras vilt i vem som gjort vad.
5050's proffsteam har fått sig en känga, och det är ju inte så underligt, vissa är ju rätt stora ägare av bolaget, även om alla vet att sådana proffsteam ofta bara är ett sätt för en sajt att kringgå nätverkets regler om rakeback. Visserligen har man gjort vissa försök att utnyttja teamet i marknadsföringssyfte, men ingen sajt lär ha råd med ett så stort team om man inte har det som en del av en rakebackdeal, och eftersom pokerdelen gått så mycket med förlust kan man ju ifrågasätta om det är ekonomiskt försvarbart att slösa pengar på ett team överhuvudtaget.
Vem som vetat vad och vem som har del av ansvaret lär det iaf spekuleras om länge, vi får väl hoppas att någon tar sig i kragen och går ut och berättar sin version åtminstone. Trodde folk hade lärt sig något av Full Tilt, att det inte lönar sig att vara tyst.
Vad gäller SvePof så anklagar nu Lapproffe även den nya styrelsen för förskingring, vet inte på vilka grunder än, eller hur tolkar ni detta:
"Lite kul med Svepof. Nya år, nya eldsjälar. Nya kupper, nya dunkanden av varandra i ryggen. Nya pengar, nya förskingranden av pengar. Nya styrelsemedlemmar som betygar sitt "brinnande för poker" och nya styrelsemedlemmar som brinner ut likt tomtebloss innan mandatperioden brunnit ut."
Han kör också sitt vanliga, "fagbet var de enda som borde fått rösta, så därför är styrelsen inte korrekt tillsatt", tydligen så måste man ha varit medlem långt innan årsmötet för att få rösta, vilket är lite ovanligt i så fall. I andra föreningar räcker det att man blivit medlem innan årsmötet hålls för att få rösta.
Vi lämnade vårt mögelhotell, som i övrigt verkade nyrenoverat, och begav oss neråt till Moonlight Beach som vi gillade så mycket när vi var där dagen innan.
Varmt i vattnet, fantastiska vågor och klarblå himmel. Blev en hel del surfande med vår bräda, mest jag och Liv, de två äldre tycket att det var lite för vilda vågor för att tycka det var riktigt kul. Köpte med oss mackor, frukt och vatten. Vi upptäckte att det fanns en kiosk där man kunde hyra stolar, parasoll och kylväskor där vatten ingick, och dessutom hade de lite glass, kaffe och korv. Tillräckligt för oss. Signe upptäckte lekplatsen och när vi inte badade eller lekte med hink och spade var det där hon höll till.
På eftermiddagen var vi ganska nöjda med sol och bad för den dagen och Vi flyttade in på vårt nya mögelfria hotell, rummet var rent och luktade bra. I och med att vi är fem stycken är det svårt att hitta bra rum som husa oss alla bekvämt, det går i nödfall att ta ett rum med två Queensize sängar, men de varierar i storlek, ibland är de inte mer än en double, vilket kanske låter större men är mindre. Kingsize-sängarna är alltid bra, vi får plats två vuxna och en liten Signe där, så finns det bara en bäddsoffa till de andra barnen så är det det bästa alternativet.Inte alltid det står om det finns en bäddsoffa, ibland heter det bara King Suite, och så får man kolla i det finstilta om det finns en soffa eller ej. Det kan till och med vara så att det bara står i texten, att den inte är uppräknad bland sängarna och att det står att max antal boende i rummet är två. King Room innehåller dock oftast bara en Kingsize säng.
Rummet var faktiskt billigare än det förra hotellet, lite mer slitet, men inget mögel, eller ohyra, vilket är betydligt viktigare än nya möbler. Knackig a/c, man fick lirka med den för att den skulle gå igång, men den behövdes bara ett kort tag i början av natten. Vi tog det lugnt på rummet ett tag sen gick vi neråt downtown Encinitas och skulle först bara ta en drink och lite nachos på en restaurang men det blev hela middagen där. Goda Margaritas helt enkelt, och ungarna åt sig nästan mätta på nachosen och guacamole.
Dagen efter promenerade vi ner till stranden, jag hade bett om late checkout så vi kunde ha rummet till kl 15.00, så efter badande och strand så hann vi ta en dusch på hotellet innan vi åkte för att lämna tillbaks bilen i San Diego.
Vi gav bort vår surfingbräda och våra strandleksaker för de fick inte plats bland allt bagage, men förhoppningsvis får någon annan glädje av dem.
Allt gick smidigt till flygplatsen, vilket det brukar göra när man har gott om tid, planet var dessutom försenat en halvtimme. Under middagen såg jag en bra dokumentär om Queens Park Rangers och om hur de blev uppköpta av en italiensk biljonär och tog sig tillbaka till Premier League, "QPR- Four Year Plan" tror jag den hette. Sen somnade både jag och Sander och vaknade inte förrän lite drygt en timme innan landning, med bara några få korta vakna ögonblick under tiden.
När vi närmade oss Heatrow så började Signe klaga på att hon var illamående, British Airways tyckte nämligen att en söt drickyoghurt, en muffins, någon sorts enormt söt müslikaka och russin var en bra frukost, och det enda Signe åt var russin och så drack hon lite vatten. Fattar inte varför man inte kan servera en macka med bara ost och skinka istället för allt detta sötslisk. Mycket riktigt, när vi gick av planet och stod och väntade på tåget till vårt nästa plans terminal så kräktes Signe upp vatten och russin. Vi hade lite tur, jag satte ner henne i tid och blev bara delvis träffad och vi hade en extratröja till henne med oss, och det var allt som behövde bytas. Sen gick vi lite fel innan vi tog oss igenom passkontroll och ytterligare en säkerhetskontroll (för alla har ju inte kontrollerats redan en gång, eller...), men till sist hittade vi en affär och tänkte köpa ett par riktiga mackor då även de andra barnen nu började må dåligt av hunger. Men på hel Heathrows flygplats fanns inte en normal macka att uppbringa. Alla ostmackor ahde antingen majonäs och pickles, senap eller marmite på sig. Likadant med skickmackorna. Helt otroligt med ett helt folk som uppenbarligen inte kan äta en macka utan att dränka in pålägget i någon sorts sås. Hittade ett par bananer iaf, tänkte att på planet så kan det väl bli någon bättre macka. Men icke sa nicke, skinkmacka med senap( och rejält) eller en vegetarisk macka med ägg och majonäs. Inte gott och ungarna åt knappt någonting.
Nu är vi hemma och dags att vända tillbaka dygnet igen.
Vi åkte från Escondido i jakt på en strand som såg bra ut. Fanns verkligen en hel del att välja på, det som var problemet var möjligen parkeringsplatser då det inte fanns stora parkeringsplatser på stränderna här som det annars brukar finnas. Vi fastnade till sist för en strand där väldigt många surfade och som var lite långgrund så att vågorna slog tidigare. Allt för att kunna bodysurfa.
Inte så bred strand, men heller inte så packat med folk.
Jag på väg in i slutet på en enorm våg, om man hade tur kunde man säkert surfa 25-30m på en våg.
Svårt att visa hur höga vågorna är på bild, men det är rejäl kraft i dem, och man bör ha tröja på sig, för om man misslyckas och rullar runt i vågorna så skrapar man mot bottnen. Oftast inte så farligt, men ganska obehagligt.
Efter ett par timmar på stranden där barnen kämpade för att skydda sitt sandslott.....
....så hoppade vi in i bilen och tog närmsta matställe, Jack-in the Box. Billig lunch om man inte överbeställer, även om Liv såg lite hungrig ut även efter.
Vi körde vidare längs kusten, och kom till Moonlight Beach, där det var ännu bättre vågor, men också ganska mycket folk vid stranden trots att klockan närmade sig 16.00.
Lite molnigare på eftermiddagen, men kanske inte så mörkt som bilderna visade, och dessutom var det varmt i vattnet 23-24 grader åtminstone. Retar mig på att man inte ser hur coola vågorna är, men så är det med vyer och fotografi.
Åkte till vårt förbokade hotell, fick rummet, men vi bytte eftersom det luktade så märkligt. Det andra rummet luktade bättre, men efter att ha varit ute på middag kände vi att kläderna luktade konstigt, så bokade av andra natten, tyvärr för sent för att byta denna natt. Hittade ett nytt hotell nära Moonlight Beach, hoppas det är bättre.
Vi tog en rejäl sovmorgon och åt sedan den bästa inkluderade frukosten på resan. Nu var det slappa dagar fram till avresan den 17 juli....tänkte vi.
Liv tog ratten eftersom mitt blodtryck inte pallar köer, och jag började letandet efter ett bra hotell, hyfsat pris, plats för fem personer och hyfsat nära ett centrum så vi slipper ta bilen till restaurangerna.
Det visade sig dock snabbt att det skulle bli sjukt svårt.
Amerikanarna verkar ha startat sin semester i helgen och alla har åkt söder om L.A. Vi var alltså tvungna att dra oss närmare San Diego än planerat först. Men.....Comicon pågår i San Diego sedan en vecka tilbaka och alla rum i staden som är hyfsat billiga var upptagna.
Men jakten fick vänta för nu var vi vid Huntington Beach, "Surf City". Varmt i luften och sol-dis, men familjen var lite tveksam till bad först...
Stranden vad full med folk, men den är stor så det finns utrymme. Och vägorna...wow! Jag tog bodysurf-brädan och drog ut och körde, hur kul som helst, medan de andra inte riktigt kom igång.
Lagom varmt i vattnet, och lååånga, höga vågor som rullade in, gjorde det till en fröjd att bodysurfa.
Till slut kom Liv också på hur kul det var och vi fick "slåss" om brädan. Ungarna tyckte dock att det var lite väl höga vågor, men de kändes inte så farliga som de annars gör då de slår väldigt sent.
Dessutom har de badvakter och torn överallt à la Baywatch, och de är snabbt ut om de misstänker det minsta lilla.
Amerikanarna verkar ta med hela uteplatsen till stranden, med grill, partytält, parasoll, stolar, bord m.m
Massor med mat och grilloset låg tätt över parkeringsplatsen. Men det finns oftast ont om matställen vid State Beaches( de flesta stränder är national parker), de stränder som vi tyckt varit bäst, så antingen får man ta med mat eller så får man åka därifrån för att äta.
Efter att alla badat klart så var vi hungriga och åkte till en ok mexikansk restaurang där vi i vanlig ordning beställde alldeles för mycket mat. Man bör verkligen beställa otroligt lite här i USA, och de tycker dessutom att det är helt ok att man delar. Det är betydligt bättre att beställa lite till än att sitta där med ett berg av mat, vilket man oftast gör om man beställer som man brukar i Sverige.
Jakten på hotell fortsatte och till sist hittade vi ett bra hotell, med en tvårumssvit och pool i Escondido, en förort till San Diego. Ganska nära allting faktiskt, men vi var "tvungna" att ta bil till en restaurang eftersom vi inte ville äta på kedja eller ta mexikanskt en gång till.
Vi hamnade till sist på en persisk restaurang med magdans och underhållning.
"Det är jobbigt när han skriker hela tiden" tyckte Sander om elorgelmusikern, men Signe var fascinerad av magdansen. Siri roade sig med att hitta på nya figurer till hennes kommande seriealbum.
Ny sovmorgon idag och de andra doppar sig i poolen medans jag hackar blogg. Hittade till sist ett hotell närmare stränderna vid Pacific Coast Highway igårkväll, så dit flyttar vi och bor de två sista nätterna innan vi flyger hem. Nästa blogg kommer alltså från Encinitas en badförort till San Diego, nära Del Mar.
Idag har vi varit på Universal Studios hela dagen och vi har haft otroligt kul.
Vi var i valet och kvalet hur vi skulle göra med biljetterna. Universal Studios biljetter kostar lika myckat för alla som är 3 år och äldre, vilket är helt sjukt för man måste vara 6 år och uppåt för att få ut valuta för pengarna. Det finns helt enkelt inte tillräckligt som passar den yngre åldersgruppen, mer än några ytterst pliktskyldiga lekplatser, Seaworld passade betydligt bättre och hade fler attraktioner för dem.
Nu visste vi inte det så vi köpte 5 stycken Front-of-the-line biljetter för dubbla priset. Vi hade fått rådet att åka dit tidigt och åka de saker vi antagligen ville åka flera ggr först utan att använda passen, för de gällde bara en gång på varje attraktion, så vi började med Simpsons, trots att parkguiden tyckte vi skulle börja med rundturen och King Kong 360 4D.
Det var då bara 10 minuters väntetid i vanliga kön, så först åkte jag med de äldre ungarna och sen Liv också med Siri och Sander. Sjukt bra, helt otroligt vad de lyckats få till känslan och trots att jag tyckte det var läskigt (gillar inte berg- och dalbanor) så var det bra läskigt. Sedan begav vi oss till Lower Lot, och åkte först Jurassic Park. Lite trist förutom det sista fallet som å andra sidan var riktigt bra.
Sen kom höjdpunkten, Transformer 3D som redan hade 30 minuters kö, så vi tog våra pass och åkte jag och de äldre. Därefter åkte Liv och de äldre igen med våra två resterande pass, men Liv åkte i Singel Rider-kön som var i princip tom, så det tog inte längre tid för henne.
Under tiden som Signe väntade på oss andra var det fototagning som gällde med de olika figurerna i parken, vi hann med en hel del, dessa är två axplock.
Tur det fanns något som kunde roa henne, och vi hann faktiskt med en djurshow också, som hon tyckte var ok.
Sen var det dags för Mummy, The Ride. Liv åkte först med dem, och jag åkte med de äldre andra gången, jag tog singlekön, men eftersom den var i stort sett tom kom jag i samma vagn som dem. Vilket var tur, för den var sjukt läskig tyckte jag. På de andra korten som togs under åken så såg jag glad ut, på detta såg jag väldigt, väldigt rädd ut. Som tur var kunde Siri coacha mig lite så jag blev lite mer mentalt förberedd.Det enda Sander bidrog med var att säga "nu är det ett varv till" precis när vi var klara, hans brås på sin mor vad gäller humor.
Sedan var det mat och rundturen som numera inkluderar King Kong 360 3D, som var det coolaste ( och det var värt att åka bara för den) med den rundturen, som iofs var intressant, men nu började man få höga krav p.g.a de tidigare åken. Det var dessutom rejält varmt nu, 28 grader i skuggan, så vi smet in på Shrek 4D allihop som hade AC, men trots att hon klarat King Kong, så tyckte Signe att spindlarna där var alldeles för läskiga, vilket slutade i illvrål. Liv tröstade, men sen när filmen var slut och vi skulle gå ut, rörde en av trådarna under stolen (som använts för att smulera spindlar under föreställningen, genom att fladdra mot våra ben) vid Signes fot på vägen ut, vilket resulterade i ett gallskrik utan motstycke.Trött somnade sedan Signe och vi använde våra pass till att åka Simpsons igen. ungarna åkte två gånger och jag en.
En aning skillnad i antal besökare jämfört med morgonen, det hade börjat tjocka på sig vid 11.00, och nu var väntetiderna bl.a 75 minuter på Transformers utan pass, och 45 minuter för Simpsons. Efter dessa två åk var alla verkligen trötta, men ändå gick Liv, Siri och Sander på House of Horrors, vilket tydligen var sjukt läskigt. Eftersom jag hatar att bli skrämd på det sättet (Liv brukar smyga ner efter mig när jag går ner i källaren, bara för att få nöjet att skrämma slag på mig) så höll jag mig hos Signe.
Sen var dagen på Universal slut, och Signe vaknade precis innan detta fotot. Detta var den klart bästa themepark jag varit på, helt i min smak. Dyrt men ett måste i L.A helt enkelt. Tack för tipsen Carina, vi tjänade mycket tid, svett och tårar på dem. Tog tunnelbanan hem, där ungarna tog ett bad i poolen innan middagen, som intogs på 25 degrees, en bra hamburgerrestaurang som har bra vin också. Den låg mitt emot Chinese Theater där kändisarna handavtryck (och ibland annat) och signaturer finns i betong. Jag blev mest till mig av....
.....medans Siri, Sander och Signe letade efter.....
Precis sidan om HP fanns denna....
Imorgon blir det sovmorgon innan vi beger oss vidare söderut.
Eftersom motellets frukost bestod av muffins och kaffe så startade vi dagen så smått med detta, men planerade att ta en riktig frukost i Malibu på vägen mot LA, förhoppningsvis ett bad också.
Vi hittade en liten vik precis vid Malibu, Paradise Cove, en privat vik med ett strandhak, med riktigt stora portioner.
Där intog vi vår frukost med äggröra, stekta ägg, bacon, pannkakor, Eggs Benedict, varm choklad och kaffe, innan vi tog ett bad.
Det var inte toppenväder, men varmare än innan och vi var sugna på ett bad i riktiga havet. Det gick förädiskt höga vågor, de liksom kamouflerade sig och växte inte till sig förrän på slutet när man minst anade det. Dessutom låg det sälar kanske 5-10m ut från där vi badade, jag försökte filma men blev inte så bra tyvärr.
Efter badpausen tog jag över ratten och körde in mot Santa Monica och Los Angeles. När vi närmade oss Santa Monica Pier körde jag fel in på en avfart mot en parkering som man inte kunde ta sig från utan att betala, och då var det lika bra att stanna till och gå upp på piren. Först skulle dock de värmetörstande i min familj krama värmen ur sanden.
Kollade lite på kartan och kom på att vi kunda klara av både Santa Monica och Venice om vi hyrde cyklar, de två stränderna är egentligen bara två olika partier av samma strand. Sgt och gjort, hyrde cyklar och begav oss iväg längs stranden, vilket var ett perfekt sätt att ta sig fram.
Det främsta målet var att få se Venice Canales, och vi lyckades faktiskt orientera oss dit och förälska oss i området. Helt otroligt häftiga hus, och perfekt område, men vill väl till en riktig turneringsklonk för att ha råd att ha hus där.
Det var lugnt och skönt, ingen biltrafik och en blandning av nya moderna hus och gamla trähus, kort sagt en riktig idyll.
Vi hann även att titta ett slag vid skateparken och bli imponerade, men vi såg inga broilers vid Muscle Beach.
Vi återvände sedan till piren där vi hyrt cyklarna, var ute strax under två timmar, en ganska lagom utflykt och efter återkomsten tog vi en av de godaste burgarna jag ätit på resan, just på ett ställe på piren.
Mätta men trötta satte vi oss i bilen, klockan var nu 16.30 och GPS:en sa att vi borde vara vid hotellet på en halvtimme. Skönt tänkte vi och körde iväg.
Då hade vi inte räknat med trafiken i L.A, och det hade inte GPS:en heller. Färden till hotellet tog 2,5h och efter 2h så förstod jag varför "Falling Down" utspelar sig i Los Angeles. Amerikanarna är vanligtvis snälla bilförare, men inte i Los Angeles där man älskar att tuta och inte släppa in folk som vill byta fil. Hade jag haft ett basebollträ i bilen så hade det inte varit långt ifrån innan jag gått ut och vevat till en och annan bil, det fanns väldigt många välförtjänta av ett basebollträ över motorhuven eller en rejäl nyckling längs dörren. Dessutom sa GPS:en hela tiden att det var 15 minuter kvar, för den vägrade ta hänsyn till trafiken och att vi kröp fram, vilket gjorde mig ännu mer irriterad. När vi sen trodde vi var framme visade sig GPS:en tro att hotellet låg på fel sida gatan och det var inte direkt läge att svänga över till andra sidan av den åt båda hållen trefiliga vägen. Inte för att någon av de andra bilisterna ens skulle funderat på att låta mig byta fil. Det var bara att dödsföraktande byta och be till gud att bilisten i andra filen var rädd nog om sin egen bil att han faktiskt bromsade. Vi missade alltså hotellet, barnen var nödiga och jag letade en avfart för att ta mig tillbaka i den stillastående trafiken, då det visade sig att det var ett stort evenemang på Hollywood Bowl, massor av poliser ute och massa avstängda gator. Till slut blev jag så desperat och förbannade att jag körde igenom en avspärrning för att komma på rätt sida och till sist kom vi fram till hotellet. Ingen mer bilköring innan vi lämnar den här stan för mig, tack och lov.
Vi hade ju planerat att gå ner till Walk of Fame, men är vi väl installerat oss på Holiday Inn Express så började det så klart regna. Blev istället en ockerdyr pizza på närmsta stället och sedan hem och få barnen att sova inför morgondagens besök på Universal Studios. Själv tog jag ett träningspass för att jobba bort mina aggressioner, välbehövligt
På kvällen innan hade Sander klagat på ont i foten, och den såg röd och svullen ut, speciellt vid ett litet sår under, och eftersom det inte kändes bättre på morgonen och en rodnad dessutom börjat sprida sig mot vristen,så var vi tvungna att besöka det lokala sjukhuset.
Vi hade sovit lite längre och vi kom väl till sjukhuset vid 10.00 ungefär, fick massor med regelpapper med friskrivningar, allt för att de är så otroligt rädda för att bli stämda. 6 dubbelsidiga A4 ark fick jag att läsa igenom och dessutom signera på ett antal olika ställen. Därefter fick Sander komma till ett undersökningsrum, ta blodtryck, puls och temp. Efter 15 minuter dök en läkare upp och efter 5 minuters undersökning ordinerade han antibiotika och röntgenbilder för säkerhets skull, ifall något skulle sitta i såret. Bad är som tur var fortfarande tillåtet för Sander, för nu närmar vi oss varmare trakter.
Röntgen visade ingenting, och efter 2 timmar fick vi lämna sjukhuset med diagnosen "Cellulitis", men först skulle jag signera ytterligare papper där jag försäkrade att jag förstått allting som doktorn sagt. Och sen skulle vi betala. $1236 för antibiotika och röntgen samt 5 minuter av läkarens tid. Och Anna Dabrowski klagade på att hennes vän betalde 1700kr i Sverige när han utnyttjade svensk sjukvård.
Så, nej, Anna Dabrowski, svensk vård är inte fri ( har aldrig varit det utom i Annas värld, "There's no such thing as a free lunch"), men den är uppenbarligen betydligt billigare än amerikansk vård. Och den amerikanska sedvänjan att stämma för minsta lilla skapar ett samhälle där alla är så rädda att göra fel, så rädda att de knappt vågar göra något alls om inte man först skriver på ett avtal som friskriver dem från allt ansvar. Sjukt på sitt alldeles lilla egna sätt.
Till sist kom vi iväg längs Highway 1 och nu var det öde jordbrukslandskap som väntade. Vi stannade till och tog desperata efter ungarnas tjat lite mat på donken i Lompoc,( vars Happy Meal faktiskt innehåller mindre pomme frites än i Sverigetänk, nåt är mindre i staterna), medans vi väntade på att Sanders recept skulle bli klart att hämtas ut på Drive-Through apoteket.
Fortsatte sedan ner mot Santa Barbara och nu började det bli lite varmare, så varmt att vi stannade vid Refugio State Beach och tog ett bad, tillsammans med ett antal sälar. som lekte och fångade fisk ett 50-tal meter ut i vattnet. Dessutom störtdök bruna pelikaner med jämna mellanrum och fångade fisk, väldigt häftigt. Det var förstås runt 18 grader varmt i vattnet, så det hjälpte att vara viking eller kalifornier.
Först tänkte vi stanna till i Santa Barbara, men valde efter badet att köra lite längre då vi vill hinna till Los Angeles och gå på Universal Studios senast på fredag. Vi orkade så långt som till Oxnard efter att ha sett ytterligare fantastiska stränder på vägen. Hittade till sist ett rum med två Queens så det blir lite trångt i natt i ena sängen med tre stycken som ska dela, men fanns inte så mycket att välja på om man inte vill ha två rum, och vi lägger hellre pengarna på ett bättre placerat hotell i Los Angeles med en King och en bäddsoffa, trebarnsfamiljernas räddning, för här i USA trycker man inte gärna in en extrasäng trots att det finns plats.
Som tur var fanns en bra vietnames i närheten så att vi fick lite omväxling i mathållningen.
Upp tidigt igen efter en sen kväll, vi ville gärna slippa alla köer vid akvariet. Och det var verkligen värt ett besök, men vi förstår inte riktigt vad folk gör i övrigt i Monterey för det är lika kallt som i SF. Mark Twain har tydligen sagt "The coldestwinterI ever spent was a summer inSan Francisco."
Så trots alla vackra stränder finns det liten chans att man någonsin kan bada där utan våtdräkt.
Akvariet hade en hel del maneter som visades upp i väldigt speciella akvarier
Dessutom fanns det ett helt fantastisk öppet hav-akvarie
Och till sist har de ett akvarie med värdens coolaste sjöhäst, eller seadragon.
Till lunch tog vi en helt ok fish & chips på en pub sen satte vi oss i bilen och begav oss söderut på Highway 1. Först på listan var 17 Milde Drive, en privat väg som går förbi Pebble Beach, där vi bl.a såg The Lone Cypress.
Ska jag vara helt ärlig kunde vi skippat den rundan, men resten av vägen var desto bättre. Man ville verkligen stanna varje kilometer och se på nästa vykortsvy.
Vädret var växlande, ibland iskall dimma, ibland soligt och klart, och det tog en stund att ta sig ner längs kusten. Vårt mål var San Luis Obispo, där vi hoppades på bättre väder, men det var fortfarande halvkallt när vi närmade oss. Men å andra sidan hade vi tur och fick se sjöelefanter på en strand som vi åkte förbi.
Inga små djur direkt. Ikväll blev det sedan en kreolsk restaurang och ett rum med tre sovrum som vi fick till sjukt lågt pris. Skönt med utrymme.
Vaknade tidigt för att hinna packa det sista, äta frukost, checka ut och dessutom lämna in lite tvätt på tvätteriet på andra sidan gatan mittemot vårt hotell. Trots det blev det ändå precis att vi hann med spårvagnen, och den tog lång tid på sig innan vi var framme vid Pier 33, Alcatraz Landing.Gick fram till luckan, lämnade in min e-ticket och fick till slut reda på att jag var tvungen att hämta mina biljetter någon annanstans c:a 1500m bort i Fishermans Wharf. Liv och barnen tog skydd från kylan i cafét sidan om och jag sprang iväg allt jag kunde med 15 minuter till godo till 9.30. Kom till slut fram till en restaurang och i ena ändan av denna fanns en liten "counter" där de delade ut biljetterna. När jag väl fick mina biljetter så stod det dock inte 9.30 på dem utan 03.20 pm. Jag blev arg och påpekade att jag blivit lovad 9.30 biljetter på deras hemsida, men utan framgång. Försökte sedan byta biljetterna hos Alcatrazfolket, men de vägrade. Nu var jag ganska irriterad och hade faktiskt ingen lust att stanna en enda sekund till i svinkalla San Francisco. Nu handlade om att få tillbaka så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Inte direkt min grej att kränga svartabörs biljetter, men när måttet är rågatblir jag envis som synden och om jag anser mig ha blivit felaktigt behandlad så låter jag mig inte hindras av mina svenska hämningar. Lyckades ganska snabbt kränga två av biljetterna mitt framför ögonen på de som vägrat boka om för 3 dollar mer än vad jag köpt dem för, och hade antaglgen kunnat gå plus om jag inte snabbt velat komma därifrån, vilket gjorde att jag till sist fick sålt alla biljetterna för $330, en förlust på $20, men det var det värt att få slippa kylan. Nästa gång vi kommer hit ska jag köpa upp alla biljetter jag kan komma över och finansiera resan med svartabörsförsäljning, precis som de andra guidebolagen gör.Lär vara hur enkelt som helst med tanke på mitt resultat idag.
Nu blev det full fart mot värmen. Tog inte mer än en halvtimme efter att vi lämnat SF som vädret blev betydligt bättra. SF verkar ligga ganska dåligt till vad gäller vindar och dimma. Men trots den heta kaliforniska solen låg dimman tät över trädtopparna.
Stannade till och tog en milkshake och en burgare när hungern blev för stor, men målet var Henry Cowley State Park, vilket tog c:a 90 minuter effektiv restid. Då hade temperaturen ökat rejält, från 13 till 26 grader. Härligt att vandra i skuggan under redwoodträden, fridfyllt och otroligt vackert.
Nedan en bild på en skiva nersågat Redwoodträd. I mitten av skivan födde jesus, vilket betyder att trådet är c:a 2000 år gammalt.
Inser att bilder aldrig kan visa hur mäktiga dessa träd är men jag gör ett försök
Efter ett par timmar i nationalparken begav vi oss vidare via ett soligt Santa Cruz, där vi funderade på att stanna, men vi valde att åka vidare till Monterey, där vi planerar att gå på akvariet imorgon.
Men när vi kom till Monterey såg det ut så här:
Temperaturen föll från 26 grader till 13 igen, men stranden och dynerna var ändå vackra, och surfarna gav inte upp för lite kyla.
Vi tröstade oss med ett besök på en riktigt bra restaurang som trots sin goda mat och sitt rykte som en av västkustens bästa fiskrestauranger höll humana priser och dessutom låg på gångavstånd från vårt hotell, Monerey Fish House.
Angående priser, Liv tycker jag klagar för mycket i bloggen på att hon är snål, men det är hon egentligen inte, hon är bara en aning ekonomisk;)
Vi åt grillade ostron, första gången jag tyckt att ostron var gott, och sen fick jag en riktigt bra tonfisk.
Roliga samtal med barnen som var pigga trots det sena restaurangbesöket, en riktigt bra kväll som avslutades med riktigt amerikanska desserter.
Hemma igen på motellet efter en blåsig och kall dag ute på stan. Igår kväll så gick vi på en italiensk restaurang några kvarter bort som hette Mozzeria, riktigt bra tyckte jag, de satsade på rätter med Mozzarella som tema. Inte var det farligt dyrt heller, vilket Liv uppskattade. Sedan blev det lite godisätande på rummet innan det var sovdags för oss alla.
Vi åt som vanligt frukost på rummet, men denna morgon skippade vi soldäcket eftersom det inte var sol, en grå dimma sträckte sig över staden. Kallt var det också 13-14 grader, så vi bestämde oss att åka till museet vi planerat åka till först istället för till parken. Den här gången tog vi tunnelbanan eftersom vi bara skulle längs Market Street, det gick riktigt fort, men de har väldigt korta tåg.
Efter en kort promenad var vi framme vid museet som hade ett väldigt speciellt utseende. Och deras utställningar var också väldigt bra
Siri under det fönster som syns utifrån.
Här har vi en tavla av en konstnär från San Francisco med den obligatoriska volvobilen i bakgrunden, ståendes i en backe. Det finns fler gamla volvos här i SF än någon annastans utom möjligen i Sverige och knappt en gata som inte ligger i en backe.
Vi tog sedan lite billiga mackor på fiket i museet, högst upp på taket, där de hade en trädgård. De hade också en speciell kaka, en homage till konstnären Mondrian.
Vi gick sedan tillbaka till Market Street för att ta oss till Golden Gate Park, en av USAs största stadsparker, liknande Central Park i New York. Vädret hade blivit lite bättre men ytterst lite och jag var tvungen att ta denna bild på en väldigt vacker byggnad, tyvärr så gör sällan bilder vyerna rättvisa.
När vi väl satt på buss nr 5, på väg, såg vi en annan cool byggnad:
Det finns en hel del att titta på, men nu var det parken, lekplatsen och en av USAs äldsta karuseller som lockade.
Signe lyckades övertyga Liv om att åka på en kartongbit nerför en rutschkana, och det gick verkligen undan när man åkte på kartong, jag hann knappt få med dem på bild. Sen blev det lekande i parken, ett nöje passande Ove Sundbergs fru, och barnen var också väldigt nöjda.
Till sist var det dags att testa karusellen, Signe betalade stolt med sin egen lilla dollarsedel.
Vi hann även med en korv i parken, och jag fick äntligen en riktig korv med Saurkraut och lök. Mums!
Spelade in detta på vägen hem, i förhoppning om att dimmans framfart skulle synas, men tror inte man ser hur dimbankarna böljar in över husen som om de befann sig bland molnen.
Ikväll blir det förhoppningsvis en av SFs bästa mexikanska restauranger, och sedan ska vi besöka Alcatraz imorgon innan vi beger oss vidare söderut längs Pacific Highway, Higway 1, i jakten på värmen och härliga bad.
Trots spårvagnar, och gaselement så sov vi gott i vårt rum på Beck's Motorlodge, ett av de få ställen där man faktiskt får plats fem personer i ett rum. Liv handlade frukost igår, så vi bryggde kaffe på rummet, gjorde mackor och gick ut på soldäcket och studerade gatulivet och spårvagnarna på Market Street. Hotellet verkar vara noga med att tala om atrt det är gayvänligt med två regnbågsflaggor hängande, längs lejdarna.
Man ser flaggan i väldigt många butiksfönster och den vajar i på en hög flaggstång i vår ända av Market Street. San Francisco är ju känt för att vara öppet för det mesta och atmosfären här är verkligen vänlig och alla är väldigt öppna.
Vi hade bestämt oss för att cykla över Golden Gate-bron, så vi tog F Market & Wharf Streetcar till Pier 39 och hyrde cyklar av Blazing Saddles. Fyra stycken plus en vagn till Signe. Fanns barn-vuxen tandem också, och Signe har ju kunnat cykla ett par år redan, men det var ett bra val för det blåste rejält på bron och till och med våra äldre barn tyckte det var jobbigt. Först en bild vid starten av cykelleden. Många cyklade, så det var egentligen bara att följa strömmen, men man fick en bra karta och anvisningar där vi hyrde.
När vi närmade oss bron blåste det en del, men bron låg höljd bland molnen. Innan vi gav oss på bestigningen upp till bron så laddade vi med kaffe, chokladmjölk och brownies på ett fik precis i början av stigningen där jag tog den här bilden.
Det var en aning jobbigt med vagnen att ta sig upp till bron, men det fanns bra ställen på vägen där man kunde pusta ut och läsa skyltar med information om bron. Liv påstod att vi hade medvind, men det gällde nog bara de andra, jag hade motvind hela tiden.
Första delen av bron var kall och blåsig och det var inte mycket till utsikt, men det var häftigt att titta upp längs de höga brospannen. Ju längre man kom över till andra sidan desto bättre blev dock vädret.
Här är vi nästan framme på andra sidan.
Golden Gate-bron besegrad, och ja, jag passar i väldigt få huvudbonader.
När vi sedan kom över till andra sidan och begav oss ner mot Sausalito så hamnade vi mitt i "Walk against breast cancer", tusentals människor som går för välgörenhet, och det var mycket rosa, och partaj på vägen, bl.a så hade en polisbil satt på sin megafon och körde ut hip hop musik så det hördes över halva countyt.
En bild på bron som vi lagt bakom oss.
Så kom vi ner i "Sunny Sausalito", ett litet samhälle på andra sidan bron med hur coola hus som helst, antagligen en gräddhylla i San Francisco, men väldigt charmigt.
Vi hittade en mexikansk restaurang så fort vi parkerat cyklarna vid färjan, och ölen smakade extra gott tillsammans med våra tacos.
Fisktacosen var verkligen supergoda, grillad fisk, med en sorts ananas salsa. Jag testade som vanligt meatballs, min passion, denna gång i tacosform.
Här ser ni en liten del av bebyggelsen och till vänster i bilden ser ni en massa moln, och där ligger San Francisco, där det var kallt och blåsigt, här var det varmt och skönt.
Medan de andra beställde bokade jag cykelplats på färjan över till SF igen, vägen hit var mer nerför och att cykla tillbaks kändes inte så lockande, att fortsätta 90 minuter till hade varit kul, då hade vi kunnat se husbåtarna och Redwoodträd i Muir State Park och ta en annan färja hem från Tiburon, men ungarna var för trötta och vi skulle i så fall startat tidigare på dan än vi gjorde.
"Hemma" igen i SF, så tog vi spårvagnen hemåt, gamla coola spårvagnar (kolla bara inredningen och lamporna) som är överfulla från Fishermans Wharf, men det tunnar ut ju närmare vi kommer vårt hotell. Signe började vinka och gestikulera i bakfönstret åt en spårvagnsförare som körde en vagn efter vår och när jag och Signe hoppade av vid vårt hotell och stod och väntade på grön gubbe kastade spårvagnsföraren ut en gigantisk godispåse till henne när spårvagnen åkte förbi. Vi vinkade och tackade, sånt händer oftare i USA än hemma känns det som. Amerikanarna känns givmildare, artigare och mer tillgängliga än oss svenskar, samtidigt som de känns mer byråkratiska och regelstyrda. Ett enigma.
Efter det sista badet i Monte Carlos pooler tog vi till sist farväl av Las Vegas och begav oss ut på vägarna strax efter middagstid. Vi hade nästan 90 mil att köra och vi valde att köra närmsta vägen. Visserligen finns det en "scenic route" som går över Death Valley och Yosemite, men eftersom det mesta i USA är nytt för oss så är även den snabbaste vägen intressant.
Vi åkte bl.a genom Mojaveöknen och såg de hundratals vindkraftverk som finns där, samt flygplanskyrkogården med hundratals plan som står i rad.
Den sena lunchen intogs på 50-tals inspirerade Route 66-haket Peggy Sue's Diner. Där fick jag min Icecream Soda och ungarna fick shakes där "slatten" som inte fick plats i glaset kom med sidan om i ett mixerglas av rostfritt stål. Jag, som tydligen är gift med Ove Sundbergs före detta fru, fick se Liv beställa mineralvatten, bara för att sedan glupskt dricka upp det barnen lämnade. Ett riktigt prisvärt ställe med god chili och goda hamburgare, och framförallt stora och sjukt goda milkshakes. Testade aldrig efterrättspajerna, men de såg riktigt bra ut.
Vi körde ganska länge på kvällen för att ha så liten bit kvar till San Francisco dagen efter, men slutade vid 19.30 då vi körde av vid metropolen Coalinga. Klev ut i 33 grader varm ökenblåst och 3 timmar kvar till SF. Luktade kogödsel då och då, och ingen liten snäll doft, men det berodde på hur vinden låg just då.
Ungarna, uttråkade av bilfärden, kastade sig i den inte alltför välskötta poolen på det superbilliga Travellodge motellet, billigt till och med om man jämförde med de andra tre hotellkedjorna på samma avfart, $62 inkl. frukost.
Den sena middagen intogs på Taco Bell, och då vi fått som vana att dela på ett par maträtter för att inte föräta oss på amerikanska jätteportioner, blev det en väldigt billig middag för knappt $20. Liv var väldigt nöjd;) Rummen var små men rena, vi fick ett rum med två sängar, det var inte gott om plats, men det värsta var luftkonditioneringen som vi till slut fick stänga av trots värmen, eftersom när den gick igång blåste ut så kall luft över sängarna att man höll på att förfrysa något om man låg närmast. Det funkade ändå ganska bra utan, man vande sig vid värmen och vi sov iaf hyggligt. En rejäl kontrast, standardmässigt och prismässigt mot Monte Carlo.
Upp hyfsat tidigt för att ta frukost som ( som vanligt i USA) var rena sockerchocken. Jag höll mig till kaffet, som var gott. Efter några miles förstod vi anledningen till den lukt som låg över Coalinga. Fotbollsplan efter fotbollsplan med kor, tätt ihopfösta i inhägnader. 85 000 hade de tydligen på ranchen.
Vi åkte vidare och temperaturen sjönk nu drastiskt till runt 20 grader när vi kom fram till SF, hisnande utsikt från Bay Bridge.....
...och pittoreska små hus när vi väl kom in i stan.
En del tid hade lagts ner på att jaga hotell i bilen genom öknen dagen innan och jag tror vi gjorde ett fynd i och med Beck's Motor Lodge, som trots sitt namn är ett 1960-tals motell som ligger i utkanten av Downtown. Spårvagnsstation och tunnelbana precis utanför så man kan inte klaga på läget, och vi fick ett ganska stort rum med Kingsize säng och en Queensize-bäddsoffa.
Lämnade bara av bagaget innan vi gav oss ut på stan för lunch, sedan besökte vi Fishermans Wharf, där vi upptäckte att nästa tur det finns biljetter att köpa till för en utflykt till Alcatraz är den 22 juli. Tydligen måste man vara ute i riktigt god tid på nätet och förbeställa, så det finns stor risk att vi bara får se ön på avstånd. Vi valde också att vänta med de riktigt gamla "Cable cars"-spårvagnarna då det var en timmes kö, men det lär komma fler chanser. Det är rejält kallt här, framförallt eftersom det blåste rejält, och inte blev det så mycket bättre inne i stan, vi frös oss fram till Chinatown som vi så smått började utforska.
Men vi tog oss tid till en riktig brakmiddag också på en av de många restaurangerna, framförallt njöt jag av ölen.
Efter maten fortsatte vi vidare mot Portsmouth Square som är en central punkt i Chinatown och vi stötte på flera liknande gäng som de på bilden nedan, som trots kylan satt ute och spelade nån sorts kortspel om pengar, som gömdes mellan omgångarna i lådan bredvid en av tanterna som spelade. Fyra deltagare och många åskådare, försökte fråga om vad det var för spel, men ingen pratade någon vidare engelska. Alla kort delades ut till de fyra deltagarna som sedan la ut korten i tur och ordning, antingen ett i taget, alltid högre än det förra om det inte var ett A, som verkade betyda att det var ok att börja om med t.ex. en tvåa. De la ibland ut flera kort i form av pokerhänder verkade det som. Stege las ut följt av en kåk, och det verkade som om man skulle bli av med sina kort så fort som möjligt. Någon som kan gissa sig till vad det var för spel?
Nu var vi dock rejält frusna, alldeles för lite kläder hade vi på oss, vana vid ökenklimat. Tog därför en spårvagn hem, köpte med oss glass och tog det sedan lugnt på rummet innan det var dags att somna in. Utanför hörs ljud från spårvagnarna och sirener från utryckningsfordon, men det är förvånansvärt lugnt ändå med tanke på läget.
Vi kom alltså till Vegas sent,sent på kvällen den 30:e, vi satt i kö ett bra tag mitt i mojaveöknen efter en olycka på motorvägen. När vi sen svänger in på strippen och kör de sista 400 meterna så går det längsamt och det är väldigt kissnödigt i bilen så Sander blir till sist tvungen att kissa i en bägare medans vi sakta glider förbi Bellagios fontänshow.
Äntligen på plats så får vi naturligtvis inte de rum vi bokat, vi ville ha med dörr emellan, men blir lovad det till morgondagen. Hur de kan lova då men inte tidigare är en gåta, men tror inte riktigt de förstår vad som skulle kunnat hända om de inte skakat fram rätt rum dagen efter. " Hell hath no fury like the one of a Rosqvist scorn"
Tog det sedan lugnt dagen efter, utforskade poolen, som var ok, ingen toppenpool även om ungarna gillade den. Svårt att få tag i solstolar trots att 75% av dem är tomma hela tiden, men amerikanerna älskar precis som tyskar att reservera stolar. Jag respekterar ingen sådan reservation om de bara lagt en handuk på, vilket man inte heller ska, ett otyg som ska bekämpas.
Vi utforskade sedan Aria och City Center som är ihopbyggt med Monte Carlo och dessutom kan man gå hela vägen till Planet Hollywoods köpcenter inomhus förutom en kort bro över strippen. Fick sedan våra nya rum, efter mycket vånda i receptionen.Tog en stund att byta, och när vi sen kom ner till poolen igen så var det världens party med två DJs som pumpade ut musik från ett bås vid vågpoolen. Högt ljud och ganska jobbigt, men ungarna tyckte att det var ok så det blev ett kort bad iaf.
Upp på rummet, hade först tänkt att försöka möta upp Mattias på Rio, men vi var sena och Mattias bestämde sig istället för att spela en turnering. Jag, Liv och barnen tog bilen till Rio för att registrera mig.
Tog inte många minuter och ungarna fick i varje fall titta in i det mindre Pavillion som ända innehåller kanske 100 bord och höra ljudet från marker som slängs in i potten.
Åkte sedan vidare ner till Downtown där vi parkerade på Binion's. Liv är väldigt skeptisk till Downtown och barnen var inte heller jätteförtjursta, det är som om strippen komprimerats till 300m med alla ljus och ljud så det blir lite mycket och högljutt. Vi tog en sen middag på Grotto på Golden Nugget och jag fick återknyta bekantskapen med en favorit, Meatball Sliders, i form av en jätteportion.
Ungarna gick lite på knäna, men de fick maten snabbt och fick kritor och mälarblad så det blev en ganska lugn middag med Winell-Rosqvist mått mätt. Vi tog sedan en glass medan vi kollade in "The Fremont Experience"- bildspelt på skärmen ovanför hela Fremont Street. Jag tyckte att det var bra stämning, men ungarna höll för öronen, alldeles för högt för deras unga öron.
Dagen efter var det dags för WSOP, och det blir ingen detaljerad berättelse därifrån. Sammanfattningsvis kan man säga att jag låg still +-1000 marker i 5 nivåer och sedan ställde jag med 22 BB med AQ och fick syn av AK. Man måste få en riktigt bra start för att det inte ska bli shortstackpoker efter 4 nivåer. Lite jobbigt att åka ut, men klart nöjd med spelt om än inte med resultatet.
Åkte tillbaka till hotellen och poolen och tog en öl där, försökte få tag i Mattias, men HolidayPhone-simkortet fungerar sådär. Surf går bra, men samtal till svenska nummer fungerar väldigt dåligt. Ungarna fick iaf lösvikts yoghurtglass som iofs var god, men alla tre fick utslag strax efter så någon allergisk reaktion måste det ha varit.
Tog en burgare på puben med familjen på kvällen och sedan när barnen lagt sig mötte jag upp Mattias och gänget på Mirage där vi spelade en gryta, 8 man och jag åkte på femte plats efter att ha missbedömt Herr Glimnes handurval frän lilla mörken. Vi spelade sedan Deal or No Deal, vilket var kul eftersom vi var så många. Vi dubblade pengarna och satte dem sedan på megabucksmaskinen som kan ge $13 miljoner i jackpott och van en gång på c:a 40 snurr à $3. Otroligt dåligt utfall och inga miljoner för oss.
Vår bröllopsdag firades med shopping......
och lite pool i nya glarror.....
På kvällen blev det sedan show, hade köpt biljetterna på tix4tonight (30%-50%) som har stånd lite här och var i vegas, men det blir ändå en 500kr per person.
Väl värt varenda krona dock då ungarna älskade Blue Man Group.
Det var verkligen en show som inte var lik nåt annat jag sett i vegas och kan rekommenderas även om Love fortfarande är bäst. Tyvärr gick den inte dessa dagar, annars hade den passat barnen också.
Blev lite väl sent kanske med allt fotande efter showen men var snabbt förbi och sa hej till Mattias och hans pappa som spelade en turnering på Palazzo, träffade även Simon och Norrländskan och vinnarna av Dybbans drömresa. Norrländskan gjorde ett djupt intryck på Signe, som författade en sång som bestod av hennes namn som hon sjöng hela vägen tillbaks till hotellet längs "The Strip". Tanken var sedan att gå på Diablo, en mexikansk restaurang på hotellet, men eftersom Signe till sist somnade i bilen fick det bli snabba McDonalds burgare till henne och Sander medan jag, Liv och Siri tog room service.
Skulle egentligen spelat en $400 turnering på Venetian dagen efter, 4.e juli men vi valde istället att ta chansen och dra till Grand Canyon när vi var så nära. En heldagsutflykt som är ganska dyr då West Rim ligger på ett Indianreservat och de tar bra betalt för att man ska få komma in, dessutom så tog de en rejäl slant för skywalken, en halvbåge med glasgolv som hänger ut över canyonen.
Lagom varmt denna dag då det var åskväder och regn i luften och i Las Vegas var det tydligen nere på 27 grader. Lagom för en utflykt och vi slapp regnet förrän på hemvägen, och även om det var dyrt var det en utflykt jag kan rekommendera.
Tillbaka i Vegas så drog jag till Palazzo och spelade en $200 turnering som gick väldigt bra i början, men stacken försvann på tre händer, en dåligt spelad och två med rejäl otur. Hann iaf ta farväl av Mattias som smörjde kråset på Lavo med sitt entourage, innan jag begav mig hemåt i Vegasnatten. Hade hoppats på fyrverkerier, kyparn på Monte Carlo hade sagt att det skulle vara amerikas största i Las Vegas, så medan jag spelade laddade ungarna upp med milkshakes, drog fram stolar och fåtöljer till fönstret och släckte ner. Det blev ingenting, tydligen har lågkonjukturen fått hotellen att samsas om ett fyrverkeri som i år gick på Mandalay Bay och det var absolut inte amerikas största.
Idag lastar vi bilen och tar oss halvvägs till San Franscisco, får se hur långt vi hinner.
Idag kl 12.00 lokal tid startar event #56 $1500 NLH och jag sitter vid Brasilia Bronze Table 47 Seat 8, säg gärna hej om ni har vägarna förbi. Eventet startar 21.00 och det finns liverapportering på lite olika ställen, men jag lär väl inte dyka upp i dem om jag inte hamnar på samma bord som något känt proffs och slår ut dem. Nu blir det ett snabbt bad med familjen innan jag drar till Rio.
Poolhäng under dagen idag, frukost vid foodcourten, beställde för tre, och det hade räckt med två till oss fem. Ove Sundbergs fru var inte nöjd med mig.
Hann med en runda till gymmet innan frukosten på rummet, sen bar det iväg till Premium Outlets nära mexikanska gränsen. Vi tog motorvägen ner till Las Americas och kunde från köpcentret se den mexikanska gränsen och den mexikanska flaggan som vajade på andra sidan. Det blev en hel del fynd, 4th of July-rean hade börjat, men inga nya Sanouks, får bli i Las Vegas istället. Sen letade jag efter ett ställe där jag kunde växla in mina euro som jag vann i Marbella och på Åland till dollar, hade nån ide om att det var bättre att växla direkt till dollar än att ta det via svenska kronor. Den idén var riktigt korkad, för det var stört omöjligt att växla nånstans, enda banken som ville växla utan att man hade konto där var Wells Fargo och inte till någon vidare kurs. Det tog dessutom 30 minuter från de att växlingsproceduren påbörjades. De är riktigt byråkratiska och krångliga ibland här i USA, och när damen som sköter växlingen tappade tråden med jämna mellanrum för att fråga mig olika saker och småprata så går det ju inte snabbare. Vågade knappt svara på någon fråga för då irrade hon bort sig i någon lång utläggning. Trevligt naturligtvis, men inte då jag hade hela familjen väntandes i en bil i värmen utanför.
Efter växlingen åkte vi norrut igen till ön Coronado, en ö som mest är känd för sitt sjukt coola hotell från 1886
Vi åkte dock till Silver Strand State Beach, en enormt lång strand med rejäla vågor och betydligt varmare i vattnet. En riktig toppen strand som jag kan rekommendera, var dessutom enkelt att få parkering. De flesta stränder här i San Diego verkar vara skötta av staten eller staden och de sköts väldigt bra. Inte nån vidare kiosk kanske men ungarna fick var sin glass som var så stor att de var tvungna att dela med grannbarnen för att orka äta upp.
Signe är lite skeptisk till havet, men de andra gillar vågorna, men man får vara försiktig, det är rejält strömt och det betyder att man måste vara nära barnen i vattnet hela tiden, så efter ett tag blir man lite lätt nedkyld eftersom de inte ger upp i första taget.
Efter ett par timmar på stranden åkte vi förbi hotellet för att kolla och hittade en del pittoreska hus också, och det fanns tydliga tecken på att nationaldagen närmar sig. De är som sagt sjukt nationalistiska och det får jag väl använda vid pokerborden i vegas sen. Inget är så sjukt tiltande för en amerikan som att få höra att USA inte är nummer 1. Bra med lite extra ammunition, får väl kläcka ur mig något om hur högervriden Obama är så lär de gå igång.
Sen tog vi vägen tillbaka över San Diego -Coronado Bay Bridge, en håftig skapelse som höjer sig högt över San Diego, fantastisk utsikt.
Återigen lite poolhäng på hotellet, så att Signe också fick bada på sina villkor, jag fick mig dessutom en Pina Colada, innan jag hoppade i plurret.
På kvällen hade vi bestämt att vi skulle gå ner till Mission Beach och äta på någon restaurang, men på första restaurangen blev vi nekade alkohol då vi inte hade våra pass med oss och de inte vill godta svenskt körkort. Det är uppenbarligen viktigare att gästen har ID än att de är över 21. Som sagt de är väldigt byråkratiska och är inte så värst flexibla när de sätter den sidan till, amerikanerna.
Som tur var så var inte alla lika omöjliga att tas med, så vi bytte helt enkelt restaurang, en principsak. Så istället fick Starkey BBQ oss som gäster och var glada för 10 betalande gäster.
Arga och ledsna barn, som inte kunde förstå varför vi var tvungna att byta restaurang. Kan ha att göra med att jag eldade på lite.
En B52, en specialitet som smakade sjukt gott, och var väldigt onyttig. Så lite märklig ut men oemotståndlig. God öl från lokala mikrobryggerier blev det också, finns gott om sådana i San Diego.
Sen gick vi på tivolit vid stranden, som hade en klassisk berg- och dalbana i trä och en karusell som Signe förälskade sig i.
Sent hem, somnade återigen som en stock.
Vaknade tyvärr jättetidigt, låg och vred mig fram till 05.30 sen gick jag upp och surfade och läste lite innan gymmet öppnade 06.30. Kort pass, för sen skulle allting packas ihop inför resan till Vegas. och trots att vi har ett enormt bagageutrymme så börjar vi nu fylla det, då vi köpt en bodyboard, strandleksaker och en amerikansk fotboll. Var också tvungen att försöka få tag på bröd som vi fått slut på, gick därför ut dit vi har bilen parkerad för att åka iväg och köpa bröd någonstans.
Träffade då en man på parkeringsplatsen som jobbade på hotellet som jag frågade om var man kunde få tag på lite bröd, vilket slutade med att jag fick sex engelska muffins och ett stort skivat rostebröd. Inte vad man är van vid från Sverige, otroligt gästvänligt, ett drag som jag gillar hos amerikaner och ett drag de flesta verkar ha.
När allt var packat tog vi bilen till La Jolla norr om San Diego och besökte först Childrens Pool.
Fanns många små stränder i La Jolla, väldigt vackert och väl värt ett besök, men skippa grottan som Lonely Planet har som nummer ett bland "Sights", The Cave Store i La Jolla, en riktig turistfälla. Då är det nog roligare att ge sig ut i kajak, vilket det finns gott om att hyra där, och titta på grottorna från havet.
Vi valde dock bort sälbad och åkte istället till Del Mar och Solana Beach. Som vanligt enorma vågor, surfare som vågade och ett hav som doftar på ett alldeles speciellt sätt. Stilla havet doftar inte som medelhavet, Atlanten eller Indiska Oceanen. Det har sin egen doft. Badvakter fanns det gott om som tur är, och barnen och jag fick testa vår nya bodyboard.
Sen var det dags att dra vidare till Vegas, mer om resan dit senare, den tog tid och klockan är efter midnatt när jag nu äntligen sitter i rummet på Monte Carlo och skriver detta. Det blev inte Nugget och Downtown eftersom vi kom fram till att det skulle vara omöjligt att få Signe att bada i poolen i och med hajtanken, och nu stannar vi på ett hotell, så slipper vi byta.
