På kvällen innan hade Sander klagat på ont i foten, och den såg röd och svullen ut, speciellt vid ett litet sår under, och eftersom det inte kändes bättre på morgonen och en rodnad dessutom börjat sprida sig mot vristen,så var vi tvungna att besöka det lokala sjukhuset.

Vi hade sovit lite längre och vi kom väl till sjukhuset vid 10.00 ungefär, fick massor med regelpapper med friskrivningar, allt för att de är så otroligt rädda för att bli stämda. 6 dubbelsidiga A4 ark fick jag att läsa igenom och dessutom signera på ett antal olika ställen. Därefter fick Sander komma till ett undersökningsrum, ta blodtryck, puls och temp. Efter 15 minuter dök en läkare upp och efter 5 minuters undersökning ordinerade han antibiotika och röntgenbilder för säkerhets skull, ifall något skulle sitta i såret. Bad är som tur var fortfarande tillåtet för Sander, för nu närmar vi oss varmare trakter.

Röntgen visade ingenting, och efter 2 timmar fick vi lämna sjukhuset med diagnosen "Cellulitis", men först skulle jag signera ytterligare papper där jag försäkrade att jag förstått allting som doktorn sagt. Och sen skulle vi betala. $1236 för antibiotika och röntgen samt 5 minuter av läkarens tid. Och Anna Dabrowski klagade på att hennes vän betalde 1700kr i Sverige när han utnyttjade svensk sjukvård.

 

Så, nej, Anna Dabrowski, svensk vård är inte fri ( har aldrig varit det utom i Annas värld, "There's no such thing as a free lunch"), men den är uppenbarligen betydligt billigare än amerikansk vård. Och den amerikanska sedvänjan att stämma för minsta lilla skapar ett samhälle där alla är så rädda att göra fel, så rädda att de knappt vågar göra något alls om inte man först skriver på ett avtal som friskriver dem från allt ansvar. Sjukt på sitt alldeles lilla egna sätt.

 

Till sist kom vi iväg längs Highway 1 och nu var det öde jordbrukslandskap som väntade. Vi stannade till och tog desperata efter ungarnas tjat lite mat på donken i Lompoc,( vars Happy Meal faktiskt innehåller mindre pomme frites än i Sverigetänk, nåt är mindre i staterna), medans vi väntade på att Sanders recept skulle bli klart att hämtas ut på Drive-Through apoteket.

Fortsatte sedan ner mot Santa Barbara och nu började det bli lite varmare, så varmt att vi stannade vid Refugio State Beach och tog ett bad, tillsammans med ett antal sälar. som lekte och fångade fisk ett 50-tal meter ut i vattnet. Dessutom störtdök bruna pelikaner med jämna mellanrum och fångade fisk, väldigt häftigt. Det var förstås runt 18 grader varmt i vattnet, så det hjälpte att vara viking eller kalifornier.

Först tänkte vi stanna till i Santa Barbara, men valde efter badet att köra lite längre då vi vill hinna till Los Angeles och gå på Universal Studios senast på fredag. Vi orkade så långt som till Oxnard efter att ha sett ytterligare fantastiska stränder på vägen. Hittade till sist ett rum med två Queens så det blir lite trångt i natt i ena sängen med tre stycken som ska dela, men fanns inte så mycket att välja på om man inte vill ha två rum, och vi lägger hellre pengarna på ett bättre placerat hotell i Los Angeles med en King och en bäddsoffa, trebarnsfamiljernas räddning, för här i USA trycker man inte gärna in en extrasäng trots att det finns plats.

Som tur var fanns en bra vietnames i närheten så att vi fick lite omväxling i mathållningen.