På sistone stönas och stonkas det på flera håll att det är jobbigt att vara pokerspelare och man får för lite respekt för allt jobb man lagt ner på att bli bra o.s.v.  exempel på detta är t.ex:

http://blogg.aftonbladet.se/pokerblogg

http://blogg.aftonbladet.se/18282

http://variansbyran.se/

http://www.poker.se/artiklar/77638161/mendieta19-ska-jag-vara-helt-arlig-ser-jag-mig-egentligen-inte-som-en-speciellt-bra-pokerspelare.html

Sista länken går till en intervju med mendieta19 och han klagar faktiskt inte, verkar ha en bra inställning och det är en ganska intressant intervju, det är bara en mening som bet sig fast i mitt minne "Det är en lång helvetesresa om man ens kommer någonstans, och sen är det jobbigt att fastna i det också"

Jag har aldrig upplevt mitt pokerspelande som speciellt jobbigt egentligen.
Visst blir man trött om man spelar länge, visst är det jobbigt att ta förluster, och visst gnäller jag i mina blogginlägg. Men då gnäller jag just på att jag förlorar när jag inte tycker jag förtjänar det, mest som ett sätt att få utlopp för mina känslor.
En del beskriver det som att man måste jobba en hel del för att bli bra, säger att de flesta inte inser hur mycket jobb det ligger bakom. Vadå jobb?
Jag har aldrig sett poker som ett nödvändigt ont, jag spelar för att jag tycker det är roligt. När jag tycker något är roligt vill jag bli bättre på det, lära mig mer. Det är en del av det roliga. Jag har aldrig tyckt att det skulle vara tråkigt att läsa en pokerbok. Eller se en instruktionsfilm från pokerxfactor. Eller spela turnering efter turnering på kvällarna.
Jo, förresten en gång tyckte jag det var tråkigt. Jag körde ett rakerace och spelade Double or Nothings, Dubblar där hälften får prispengar. Allt för poängens skull. Det var inte kul, jag tröttnade och slutade.
Jag tror att väldigt få som lagt ner masssor av tid på pokern för att bli bra egentligen tycker att det var en jobbig tid. Tror de flesta har blivit så bra därför att de helt enkelt sysslat med något de tycker är kul. Och då är det ju inte speciellt jobbigt att lägga ner tid på det.
Samma sak gäller mitt dator- och systemutvecklingsintresse. Jag har inte blivit bra på mitt yrke för att jag tvingat mig själv att läsa bok efter bok eller testa ny teknik efter ny teknik. Det har jag gjort eftersom det var så kul. Ända sedan jag var 11 år och fick min första dator har jag tyckt det var bland det roligaste man kunde hålla på med. Nu delas det av pokern och några intressen till. Och  tycker jag något är kul så är det inte svårt att bli bra på det. Jag har ju så roligt medan jag lär mig. Ett tag blev jag rosspecialist, det har väl svalnat något nu, men inte var det jobbigt att plöja igenom gamla böcker om rosor eller gräva gropar och anlägga rosenträdgård.

Å andra sidan blir jag aldrig speciellt bra på saker som jag inte tycker är kul, visst kan jag tvinga mig till vissa saker eftersom jag inser nyttan med dem, men jag blir aldrig riktigt bra eftersom det finns andra saker som är roligare att syssla med. Jag lägger helt enkelt inte ner min tid i tillräcklig utsträckning för att bli riktigt bra.

Tror ni att Zlatan ser tillbaka på sin barndom/ungdom och tycker att det var jobbigt att spela fotboll? Det har jag svårt att tänka mig. Kan tänka mig att det fanns jobbiga stunder, när han kanske inte hade lust att träna när det regnade och blåste kallt, men när han väl var där var det ganska kul iaf.

Nedan är ett rätt motiverande tal om att man måste offra saker för att bli framgångsrik. Men om man tycker något är väldigt kul så känns det inte som om man offrar något egentligen. Det går liksom av sig själv, inte speciellt jobbigt egentligen.