Innan jag började spela poker på allvar så spelade jag en hel del andra kortspel. Chicago på rasterna i högstadiet byttes mot "Bonna-tjugoett", en variant av Black Jack, eller 7-korts stötpoker, under för- och efterfester på helgerna. Alltid varit lite tråkig på det sättet, jag tyckte alltid förfesten och efterfesten med kortspelet var betydligt roligare än själva "festen" som ofta i och för sig bara var "disko" på Starshine, ryser fortfarande vid tanken på det stället. Efter gymnasiet så blev det inte så mycket kortspel förrän jag träffade Liv vid 22 års ålder. Då blev mycket spel med hennes syskon, men då ofta stick-spel som, Bismarck, Whist, Bridge, Hjärter, eller en Plump.
Jag hade då en ganska tydlig "tell" som jag fortfarande har kvar när jag spelar just den typen av spel, jag börjar nynna för mig själv då jag har bra kort. Jag gör det för jag blir på gott humör när det går bra, och kan liksom inte låta bli.

Jag ska vara helt ärlig, jag hatar verkligen att förlora, och när jag gör det så anser jag mig nästan alltid förlora orättvist och blir verkligen arg och känner mig orättvist behandlad av pokergudarna. Jag kan i efterhand analysera handen och komma fram till om det var han eller jag som spelade mest rätt eller fel, men just i det tillfället när jag förlorar existerar ingen sådan klarsyn. Jag har blivit utdragen av en hoppfull oavsett hur fel jag spelat eller hur bra den andra spelat handen. Liv vet att det oftast är helt meningslöst att föra någon som helst diskussion direkt efter.
Mot slutet av kvällen så blir borden färre, utdragningarna gör mer ont än tidigare och glädjen över att draget sitter är större. Anspänningen är lite olika stor beroende på turnering, hur stor beror till viss del på prissummorna, men ibland så har det med helt andra saker att göra, finalbord är alltid roliga oavsett inköp. Ju mer en turnering betyder desto mer ont gör utslagningen. Det är sällan en kväll slutar med att jag är nöjd, det är jag nästan bara när jag vinner hela turneringen, men det tar olika lång tid innan jag förlikar mig med resultatet och till sist kanske till och med är lite nöjd så där i efterhand.
Så en pokerkväll med 5-10 turneringar är verkligen en kamp för att bemästra sina känslor, att inte låta dem spilla över åt det ena eller andra hållet och att inte spela dåligt bara för att man är irriterad på en hand i en annan turnering. Ibland känns det som att jag faktiskt inte bryr mig om jag åker ut eller inte. En fördel ibland och men ofta en nackdel om man blir alltför vårdslös. Ibland slutar jag att bry mig om hur det går då det inte går bra från första början, ibland lyckas jag hålla fokus trots att jag har knappt 10BB kvar efter första nivån. Ibland är timingen rätt och korten faller ens väg, men ibland så är det som förgjort, och då spelar det ingen roll om man gör allt rätt. Jag önskar jag kunde nynna mig genom kvällen oavsett.