Ok, dags för ett ännu knastertorrare inlägg än vanligt, dags att lägga fram en egen ihopfunderad teori som tillägg till Gigabets Block Teori som han presenterade i en välkänd forumtråd på 2+2:
http://archives1.twoplustwo.com/showflat.php?Cat=&Number=2610396&page=&view=&sb=5&o=&fpart=1&vc=1

Teorin går i stort ut på att varje spelare i en pokerturnering till hör en grupp, beroende på vilken stackstorlek han har. Tanken är att de beslut man tar i en pokerturnering påverkas av hur ens placering inom  grupperna påverkas av bestlutet. Han påstår att det kan vara en bra idé att ta beslut som har negativt förväntat värde eftersom det kan öka det förväntade värdet i framtida händer istället. Han menar att om de flesta spelarna i en turnering har ungefär lika stackstorlekar, så ger det inte en speciellt stor fördel att ha lite mer än denna grupp. Värdet av att ha lite mer än de flesta inom sin grupp, dvs ligga i topp markermässigt men bara inom sitt eget segment, är så litet att det är värt att riskera detta lilla markerövertag med en chansning om man, ifall chansningen går hem kan få ett tillräckligt stort övertag gentemot sin grupp att man t.o.m byter till en högre grupp. Denna teori är ganska kontroversiell och vissa påstår att den kom till enbart för att försvara ett dåligt oförsvarbart beslut som Gigabet tog när han spelade en Q3-hand ganska oortodoxt. Jag tycker ändå att teorin är värd att fundera över innan man förkastar den och den tilltalar definitivt mig och min hoppfulla spelstil.

Min teori lutar sig mot ytterligare en annan teori, Chip Utility Value Theory som Arnold Snyder skrivit om i sina böcker, vilket står i motsats till Sklansky/Malmuths Reverse Chip Value Theory som säger att "the bigger your chip stack the less each individual chip is worth". Snyders teori påstår istället att:"The more chips you have, the more each chip is worth." Snyder menar att Reverse Chip Value Theory leder till överdrivet försiktigt spel, medan om man ser det från hans perspektiv så kommer man att spela mer aggressivt och lösare eftersom de marker man riskerar alltid är värda mindre än de man har chans att vinna.

Nu är det så att som vanligt ligger väl sanningen någonstans mittemellan, jag gillar ju att vara sådär svenskt lagom, men baserat på allt ovanstående så har jag en egen hoppfull teori.

Det är inte fel att göra ett hoppfullt spel med förväntat negativt värde om man i de fall man har faktiskt har turen på sin sida ökar sin stackstorlek så mycket att man får ett mycket större framtida förväntat positivt värde.
Även om jag vet att jag inte har pottoddsen på min sida,  om jag vet att om jag spelar varenda liknande framtida situation på samma hoppfulla sätt så kommer min bankrulle att lida stora nederlag, så  är det så mycket mer värt att dra ut min solitt spelande motståndare genom att dela ut en rejäl och illamåendeframkallande bad beat, än att gneta vidare med min strax under average stack. Det pratas om implied pott odds, d.v.s det är för dyrt att syna egentligen, men om man träffar sin hand så motvägs detta av att man då med stor sannolikhet får hela sin motståndares resterande stack.
 Man kan säga att trots att det är förväntat negativt värde att spela handen som man gör, så motvägs detta av "implied tournament value", lite försvenskat antytt turneringsvärde. Detta är extra sant i de fall jag anser att motståndaren är lika bra spelare som jag själv ( som pokerspelare har jag väldigt svårt att erkänna inför mig själv att det finns bättre pokerspelare, även om jag, när jag tar av mig pokerspelarhatten, inser att det självklart är så).

Vissa vill helst inte dubbla upp sina svåraste motståndare med motivationen att just de vill man inte ska ha mer marker än nödvändigt. Och självklart vill jag inte det heller, men hellre dubblar jag upp min motståndare än missar en chans att slå ut honom och dubbla upp själv.
Finns en del andra som förordar liknande förhållningsätt, men sätter andra namn på det, "a leap of faith" kallar vissa det. Jag tänker på det som att göra ett medvetet hoppfullt val. Ibland finns det inte odds att försöka träffa ett set genom att syna en höjning med lågt pocket ur position, men de gånger du gör det ialla fall så visar det sig i efterhand vara ett turneringsavgörande beslut. Fel beslut vid rätt tidpunkt helt enkelt, man måste våga ge sig själv möjligheten att ha riktigt mycket tur. På detta sätt nyttomaximerar man sin speltid och ödslar inte bort värdefull tid på att folda bort sitt turneringsliv. Se på din turneringskväll som en enda stor rebuy/rentry turnering. Om du försöker ta till dig detta synsätt kommer din ITM% antagligen att falla dramatiskt, men förmodligen kommer din ROI% att öka i motsvarande grad.

Jag träffar ofta på motständare som stolt deklarerar att de får in det med bästa handen, bara för att sedan bittert anmärka att de alltför ofta blir utdragna.  Man vinner inga turneringar om man hela tiden får in det med bäst hand bara för att till sist bli utdragen, man vinner turneringar på att få in allt i mitten med sämst hand men ändå plocka hem potten.

"Tight is right, tighter is righter.... but loose and lucky is the nuts"