Flygningen skulle bli gansa lång och tråkig var vi förberedda på. Det är ju lite annorlunda att flyga med tre barn än att flyga själv, speciellt när det är en så lång resa som 11,5h som sista flygningen var. Vi laddade upp med en ryggsäck med godis, mest som nödproviant när tålamodet tröt hos barnen.

 

 

Men flygningen gick ganska bra, vi fick till och med oss bagaget när vi bytte på en timme i London, där vi fick gå förbi alla köer vid passkontroll och säkerhetskontroller, något som annars tagit lätt 1h, det var sjuka köer framför allt till passkontrollen.

Det var inte lätt att sova, framförallt för barnen, men till sist kom de till ro och fick några timmar sömn innan vi landade i San Diego på kvällen. En märklig känsla att landa med skyskrapor på ena sidan och en fantastisk bukt med marinor och stränder på andra, verkligen mitt i staden.

 

Som vanligt förundras man över nationalismen i USA, de är mer än hälsosamt stolta över sitt land, det märks att det är ett land som har en aktiv krigsmakt.

Säkerhetstänket är något annat man slås av när man landat. Det var en klar fördel att vara Visitor för oss, eftersom planet var fyllt av amerikaner som var på väg hem, och deras kö blev jääätttelång, medans vi, trots att vi var sist ute ur planet, fick en kort väntan på kanske tjugo minuter till passkontrollen. Fick en riktigt trevlig passkontrollant, men det gick inte fort. Trodde de bara skulle låta amerikaner passera, men de genom gick en annan procedur som tog lika lång tid som vårt fingertryckstagande.

 

Sen var det tullen, där man vanligtvis bara får stå i kö ett slag, men denna gång skulle allting röntgas, gissar att man inte litar på den europeiska säkerheten.

 

Till slut var vi iaf hos hyrbilsfirman, blev bara pålurad road assistance ( stod emot ganska bra mot alla extra försäkringar hon tyckte vi skulle ha), och sen fick vi välja ut bil. Vi tog en Chevrolet med gigantiskt bagageutrymme, så stort att jag inte når in hela vägen.

Hade sen en vadslägning med barnen att pappa inte skulle svära eller förbanna skyltning och medtrafikanter innan vi var framme vid hotellet, och tack vare GPS:en så var det inga problem att hitta till vårt hotell vid Mission Bay. Vi mötte upp grannarna, tog en öl på balkongen och somnade sedan som klubbade sälar.

 

.Vaknade tidigt, vid 05.30, låg kvar en timme innan jag gav mig ut och joggade för att utforska omgivningarna. Sprang längs bukten och den yttre strandpromenaden och det var skönt att jogga för första gången på ett är, särskilt som man hade så mycket att se på att man inte märkte att man blev trött.

Väl tillbaka blev det frukost och sedan blev det poolhäng och strand på förmiddagen.

 

Stranden är verkligen helt otrolig, vågorna riktigt höga och en hel del surfare håller till där, men det var inte så värst varmt i vattnet. Gissar på 18 grader och då är jag snäll i min bedömning. 22-23 i skuggan, men varmare i solen gjorde att det ändå gick ok att bada, och det var riktigt kul. Men man undrar om det någonsin blir varmt i vattnet, det är ju sommar nu. Californier kanske är lika mycket vikingar som vi.

Badvakter a la Baywatch överallt, och vi såg dem göra ett ingripande där de räddade två som var för långt ut, tur att de finns för vågorna och strömmarna är enorma. Vi höll oss lagom långt ut, försökte ta en bild men blev väl så där.

 

 

Efter att ha handlat på en amerikansk supermarket ( allting 0% fat, och gigantiska förpackningar av allt) så kollade vi in andra halvlek av EM-semifinalen.

Sen var det dags att ta bilen in till staden och Balboa Park.

 

 

Glass, botaniska trädgården och ett allmänt spatserande i något som så ut som arkitektur från spanskt 1700-tal, Balboa Park är gigantiskt och barnen hade inte riktigt lust att promenera lika långt som vi.

Istället blev det vidare färd ner till Gaslamp Quarters där det blev mexikansk middag efter att ha spatserat runt lite.

Men dagen var inte slut, det blev kvällsdopp i poolen och jag han med ett pass på gymmet mest för att försöka hålla mig vaken när alla ungarna somnat, gäller att försöka vända på dygnet.

 

På torsdagen hängde vi sedan på låset till Sea World, det gäller att komma tidigt och på vardagar för att undvika köer, och det var tur att vi kom tidigt, det blev betydligt mer folk på eftermiddagen, men då hade vi redan hunnit med många av attraktionerna vi ville åka.

 

Vi såg hajar, en späckhuggarshow (otrolig och blöt), och en sjölejonsshow och hann med en massa olika åk. Mantan var värst ( jag åkte inte, någon måste ju ta hand om de små), Journey to Atlantis var blötast (jag åkte tekopparna med Signe under tiden, den var ganska läskig tyckte både jag och Signe), en kombinerad berg-och dalbana och floomride. Hann dessutom bita av en stor lagning på ett revben vid lunch, men förhoppningsvis kan det vänta att fixas tills vi är tillbaka i Sverige, det lär bli ganska dyrt annars.

Amerika är ett märkligt land, man får köpa vapen och ammunition, inga problem, men jag höll inte på att komma ut ur restaurangen med två öl eftersom det var max en per person (Please, one is for my wife). Land of the free har betydligt mer restriktioner och underliga lagar än vi har i Sverige och rädslan för att bli stämd är märkbar. Överallt varningsskyltar för de mest uppenbara saker och alla guider började med "First some safety reminders". Home of the Brave.

 

Nu är det morgonen efter, vi avslutade med kvällsdopp och amerikansk fotboll i poolen, och jag orkade se 2 minuter av Wilfred innan jag somnade som en stock. Vaknade 06.00 som "vanligt" och medan alla fortfarande sover så tog jag chansen att uppdatera bloggen lite. Nu blir det en liten tur till gymmet tror jag, så är jag tillbaks lagom till alla vaknar.