Ni som inte vet vilken typ av blogg jag skriver ska veta att jag skriver den lika mycket och ibland mer för de släktingar och vänner som jag inte träffar så ofta. Dessutom använder jag den ofta som en sorts dagbok så att vi i familjen ska kunna komma ihåg vad vi gjorde senaste resan, då dagarna hunnit blandas ihopa i ett enda virrvarr.

Alltså, ingen poker, om det är det enda ni vill läsa om kan ni sluta nu.

 

På lördagen den 2:a mars åkte vi till Bad Gastein för att i en vecka fira Livs 40-års dag. Vi fick med oss en hel del medresenärer som alla valde olika färdsätt ner. Mina föräldrar åkte tillsammans med Livs mamma och hennes man bil ner tillsammans, medans Livs syster och bror anlände med tåg genom Europa. Själv valde vi Air Berlin, 2 timmars flygning och sen var vi i Salzburg. Vi mötte upp Anette och Magnus, mina kusiner från Hong Kong respektive Australien som även de valt att ansluta. De är naturligtvis riktiga skidfanatiker för att orka resa i drygt ett dygn för att ta sig dit.

Vi tog sedan en transfer till Bad Gastein och det tog lite drygt en timme innan vi var framme vid Alpenhof där vi hyrt två stycken stora lägenheter. Vi hann med att ta en middag och jag hann dessutom hyra skidor (skitdyrt) innan det var dags att gå och lägga sig inför den stundande premiären i alperna.

 

Sol, lagom kallt, perfekt för mig som är en typisk nöjesåkare, för hårt underlag för vissa av mina mer avancerade skidresenärer. Vi tog gondolen upp till toppen och började åka. Allt gick bra i början men ganska snart visade sig att Signe tagit ett kliv tillbaka i sin skidutveckling och vågade inte åka nerför samma typ av branta backar som hon fixat innan i Säfsen. Allt blev för mycket helt enkelt så det blev en ganska jobbig nerfart för Liv. Som tur är så är hon väldigt bra på skidor och lät Signe åka mellan benen de allra flesta partier. Mot slutet av dagen släppte det lite mer och då åkte vi ner till Angertal på andra sidan innan vi åkte hem igen. Tyvärr så avslutades dagen med att vi skulle ta en blå ner till mittliften ner mot Bad Gastein. Den var dock inte blå eller väldigt felskyltad. En riktig pärs, vilket inte är en så bra avslutning inför dagen efter. Överlag kan man säga att pisterna var väldigt varierande och att man inte kunde veta vad röd, eller blå betydde. Att de inte hade gröna pister som de påstod stämde inte heller, då stora delar av de blåa var just gröna transportleder. Enda sättet att verkligen veta var att testa helt enkelt.

På kvällen blev det en av Salzburger Hofs fem restauranger och jag käkade gåslever - väldigt gott och prisvärt.

 

Efter besvikelsen över pisterna i Bad Gastein så tog vi dagen efter bussen till Dorfgastein. Måste ju inflika att Österikiska busschaffisar är lite knasiga. Den här var dessutom skitotrevlig, vilket gjorde att jag var precis lika otrevlig tillbaka. Och eftersom bussen var full och det var svettigt och jobbigt samtidigt som jag bar mer än min beskärda del av skidor och stavar så fick han sig en åthutning när han blev arg då jag råkade putta till hans backspegel, något han uppenbarligen inte var van vid. Han hade uppenbarligen inte fattat att det är av turismen han lever, vi är inte där för att göra hans liv till ett helvete, det är vi som gör att han faktiskt kan tjäna sitt uppehälle på att köra buss bland bergen. I Dorfgastein fortsatte Signe vara lika rädd som tidigare i början, sen, helt plötsligt bara vände det, och hon blev hur orädd som helst. Ungar är oberäkneliga, men kanske berodde det på att jag lovade henne en mini-kexchoklad om hon jagade ifatt mig i pisten. 

Det som är riktigt mysigt i alperna är de många värdshusen i backarna, god mat, god öl och ganska ok priser faktiskt. Dessutom kunde man sitta och sola samtidigt. Vi åkte hem lite tidigare för vi skulle gå och bada, och efter badet blev det middag hemma i lägenheterna, lagad av min kusin Magnus som är kock.

 

Sen var det den stora dagen, vi var sexton personer som sjöng för Liv på morgonen, jag hade under det senaste året filmat barnen och lite annat folk i olika situationer när de grattade Liv, klippt ihop det till en grattisfilm som vi visade, sen var det ut i backarna i Bad Gastein igen, nu när Signe kommit över sin rädsla. Dock fick vi helt plötsligt tjurrusa ner , då det helt plötsligt blev ett väderomslag och började blåsa. Vi hann ändå med en hel del åkning.

På kvällen bjöd vi på födelsedagsfondue på Bellevue Alm, ett värdshus man bara kan nå med en gammal enstols-sittlift.

 

Det var bra stämning, god mat och vi fick världen största portion Kaiserschmarren, som vi tog hem resterna av.

De räckte två dagar till.

 

 Roligast med kvällen var dock färden ner från värdshuset, då vi körde kälkar ner, det gick sjukt fort.