Jag hatar verkligen att förlora.

Jag tror att de flesta som inte känner mig så väl, tror att jag tar det mesta med jämnmod och att jag är en ganska bra förlorare. Jag har i och för sig aldrig frågat rakt ut, det är ju liksom inte något jag känner att jag på ett naturligt sätt kan fråga om, men jag tror det.

 

Jag exploderar inte vid bordet när jag åker, jag tar ofta utdragningen med ett leende. Utåt.

 

De som känner mig väl vet hur jag egentligen är. Med dem behöver jag inte hålla igen, eller så är det helt enkelt så att jag tillbringat så mycket tid tillsammans med dem att det kommit fram ändå, trots mina försök att hålla mina dåliga karaktärsdrag dolda.

 

När jag spelade badminton för dryga tio år sedan, innan mitt andra korsband rök, så kunde jag bli vansinnig när jag förlorade. Egentligen var det inte förlusten som gjorde mig så förbannad, det var att jag blev så frustrerad när jag gjorde i mina ögon, enkla missar. På den tiden hade jag bara stålskena på ena benet, men det skenan var perfekt att slå sönder racketar mot. Hade jag otur så missade jag skenan precis och gav mig själv ett rejält rapp, inget kan ta tillbaka en till verkligheten som riktig rejäl smärta.

 

Trots alla sönderslagna racketar, och det blev en hel del under några år, så har jag hittills inte slagit sönder någonting p.g.a poker. Jag vet att jag i början av min karriär kunda få spelet när jag blivit brutalt utdragen, men det värsta jag gjorde var att banka skiten ur en soffkudde tills den värsta ilskan la sig.

 

Och så svor jag. Så in i .... De första åren kunde jag gå bärsärk i chatten. Men så tyckte jag också att det var brutalt att bli utdragen av underpar mot överpar. Nu några år senare kan jag ju garva åt vad jag tyckte var en jobbig utdragning på den tiden. Så oerfaren jag var.

 

Jag har ändrat uppfattning om vad som är jobbigt, men dessutom inser jag nu, att det är inte bara är att jag blir utdragen som gör att jag går igång, det krävs det nåt mer. Nåt riktigt äckligt.

 

Som t.ex. när jag får in det med QQ på floppen Q94. Få rmirakulöst nog syn av en riktigt hoppfull med T9, och han har alltså ändå 6,7% chans att vinna, Vilket ju faktiskt är ganska mycket. Men är man så hoppfull att man synar och får in alla pengarna med den handen på den brädan, då förtjänar man inte 6,7%. Det borde vara straff på den synen om man vinner. Men det spelar ju ingen roll, för poker är inte rättvist. Naturligtvis kommer det en runner-runner stege.

 

Det gör ont i hela kroppen, och jag svär oskrivbart, och önskar min baneman både det ena och det andra. En sådan söndag hade jag nu senast. När hoppfull efter hoppfull fick in det så sanslöst dåligt, men ändå lyckades hitta en utväg.

 

Just nu jobbar jag hårt med att sluta svära högt så att ungarna eller Liv inte hör. Tycker själv jag blivit mycket bättre på att lägga locket på, även om jag inte tror Liv skulle hålla med.

 

Det betyder ju inte att jag är trevlig att umgås med, bara för att jag inte vräker ur mig det ena värre än det andra. Jag har verkligen ingen lust att fryntla med familjen direkt efter en utdraging. Låt mig vara ifred! Skulle egentligen sitta helt själv under söndagen.

 

Tror dom vibbarna är ganska lättlästa, speciellt barnen har koll på när farsan inte är god att tas med. Även om jag inte svär lika högt så svär jag fortfarande. Inombords. Jag hatar med en frenesi som inte går att förstå för den som inte är vinnarskalle själv. Det finns en klar fördel med att ha en vinnarskalle, men det där är baksidan. Trots allt, så kan jag inse det meningslösa och lite barnsliga i en så okontrollerbar ilska efter en stund.

 

Visst borde man acceptera att det finns saker man inte kan påverka. Att man kommer att åka på ett brutalt och orättvist sätt i de allra flesta turneringar man spelar. Men när ni läser inlägg från andra om hur de haft en jobbig söndag och tycker lite synd om sig själv, så tro dem inte. Kanske några timmar senare, så kanske det övergått i en viss accepterande uppgivenhet. Men just när det hände, då hatar de också med samma intensitet. Smärta.

 

Samma smärta som dybban kommer att känna de närmaste dagarna om det inte var en stuntman som spelade in följande actionscener