För 22 år sedan hoppade jag på tåget till Kiruna i Malmö. Jag hade de senaste åren jobbat som yrkesofficer, men det var inte riktigt min grej, hälften av mina arbetskamrater var normala duktiga människor som jag trivdes bra med, men det fanns några märkliga personligheter också, dem var det inte lika kul att jobba med. Mitt arbetslag (pluton)var riktigt bra men det var inte riktigt likadant om man såg på hela kompaniet.

 

Jag bestämde mig ganska direkt för att hitta en högskoleutbildning som passade mig och just då, 1992 så startade en ingenjörsutbildning för rymdingenjörer i Kiruna, på institutet för rymdfysik, anslutet till Umeå Universitet.

 

Jag hade inte riktigt skött min skolgång i gymnasiet och hade 3,8 i medel, det skulle inte räcka kom jag fram till och skrev högskoleprovet en lördag i början på året. Det gick däremot riktigt bra, vilket var tur för ett par veckor efter att ansökningstiden gått ut satt jag och såg på Rapport hemma, där Claes Elfsberg berättade att årets mest sökta program var Rymdingenjörsprogrammet i Kiruna. Inte ens med mitt resultat på högskoleprovet var jag alltså säker på att komma in.

 

Men tanken på att lämna det kända, och sitt hem för att flytta till Kiruna, oftast över 100 mil bort skrämde bort en del och jag fick en plats till slut.

 

Jag kommer ihåg känslan som infann sig efter dryga 20 timmars resande, två tågbyten senare, då tåget saktade in vid polcirkeln. Mycket förväntningar och en rejäl dos nervositet, man hade hört talas om lappsjuka, undrade hur det skulle funka att plugga efter dryga tre års uppehåll, vilka andra som skulle vara där? Hade rum på Vilan, ett vandrarhem omgjort till studenthem på vintern. Känslan att vara helt ensam ute i ödemarken höll i sig till långt in på kvällen då jag till sist satt där ensam på mitt rum på Vilan och lyssnade på 500 miles av the Hooters för att riktigt gräva ner mig i melankoli.

 

Det visade sig att åka till Kiruna var ett av de bästa besluten i mitt liv. Hade varit i Kiruna i knappt en månad när jag och min blivande fru blev tillsammans. Min kusin Anette hade inte mycket förtroende för min uthållighet och tog chansen och hälsade på redan på höstterminen, hon var övertygad om att jag inte skulle vara kvar speciellt länge. Det blev tre år i Kiruna innan jag och Liv flyttade söderut till Stockholm. En del av mina klasskamrater stannade kvar i Kiruna och jobbade på t.ex. Esrange, några flyttade söderut och jobbade på Rymdbolaget i Solna. Jag hade under tiden förstått vad jag ville syssla med och fortsatte att plugga ett par år till.

 

Samma känsla som för dryga 20 år sedan kom till mig när vi lämnade Gällivare och rullade vidare mot Kiruna. Känslan av att vara ute i ödemarken är påtaglig även om man sitter i en kupé med hela sin familj.

 

Vi kom fram till Kiruna i tid, men inte till den gamla järnvägsstationen utan till en ny (tillfällig?) station där vår bil väntade på oss. Hela Kiruna centrum ska flyttas c:a 3 km för att LKAB ska kunna fortsätta utvinna järnmalm. Man inser att det handlar om stora pengar när man inte drar sig för att flytta en hel stad.

Efter att ha packat in allt vårt bagage i bilen, det fick knappt plats, åkte vi in till Kiruna centrum för att proviantera.

Vi parkerade utanför Folkets hus, där bion fanns för 20 år sedan, där några av mina klasskamrater var med och arrangerade Arctic Light Film festival, handlade på Ica Toppen.

 

Tog Sauvas-rulle till lunch innan vi rullade vidare ut i fjällvärlden.

 

 

 Jag, Liv och några kompisar hade en husvagn stående på Riksgränsens camping under skidsäsongerna när vi bodde här uppe, och  jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite besvärligt och avundades de på hotellet. Det var långt att gå till backen, allt var fuktigt och meckigt med matlagningen. Det var kanske rätt att avundas dem då, men nu vet i katten. Inget verkar ha hänt de senaste tjugo åren, standarden är väldigt låg men priserna lika höga. Inte så prisvärt och ni vet ju hur jag är. Nu på påsken är det dessutom underdimensionerat vad gäller lunchrestauranger och annat. Jag går hela tiden runt och tänker på vad jag skulle ha gjort annorlunda om jag fick bestämma.